Var är vi på väg?  

I förrgår blev en 2-åring  helt oprovocerat nedslagen (för en 2-åring kan inte provocera till våld) på busstorget i Östersund.

Tilltänkta flyktingförläggningar brinner runt om landet.

Tusentals och åter tusentals människor flyr för sina liv.

Nu senast terrordåd i Paris.

Min nyhetsapp i telefonen plingar hela tiden och ger notiser om våld, överallt. Facebooksflödet svämmar över av reaktioner.

Det gör ont i hjärtat. Varje dag.

Jag läser idiotiska rasistika kommentarer och mår illa. Ser det dolda föraktet. Rensar bland ”vänner” som står för sådant jag inte kan.

Det känns som om det kommer närmare.  Att det lika gärna kan hända något här. När som helst. Funderar på var världen är på väg.

Samtidigt som livet går vidare i vår lilla bubbla. Jag lägger ut bilder på träning, bloggar om träningsresan, Happyride på morgonen och plockar fram löpargrejer för att springa på fjället om en stund. Gillar bilder på Facebook på cyklar, fina matbilder och roliga uppdateringar. Det betyder inte att jag inte bryr mig.

Henrik Öijer skrev ett bra inlägg i morse om att inte låta hatet vinna, att fortsätta skriva och dela saker som vi blir glada av. Som en motpol till allt det onda.