Året som gick, bucketlisten och förväntningarna

Innan jag skriver om vilken riktning jag vill att 2021 ska få vill jag titta tillbaka på ett år som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro att det skulle bli som det blev. Men samtidigt ett år som på det hela ändå blev ganska bra trots förutsättningarna. Ett år som innehöll så mycket av livet som åren som går gör.

Jag minns att jag såg framemot 2020. Året när jag skulle fylla 40 år, min dotter flytta hemifrån och jag skulle äntligen få nåla nummerlapp på endurocykeln och hoppas att all rehab skulle gett resultat. Vi skulle också lägga en del av vår semester i Norge med cykel på taket och tält. Jag hade också tagit i hand med John att toura 2020. Jag skrev ett inlägg om vilken riktning jag satt ut och det är roligt att titta tillbaka nu när jag har facit. Då lyckligt omedveten om vad som skulle komma.

Jag fyllde år och min dotter flyttade hemifrån. Det hände. Däremot nålade jag aldrig nummerlapp eller spenderade semestern i Norge och jag tourade inte med John. Det kom en pandemi i vägen. I vägen för mycket och ställde livet på sin spets. Jag lärde mig mycket om mig själv och att jag inte alltid är så lugn och förnuftig när det kommer till min hälsa. Aldrig någonsin har jag varit så orolig och rädd över att bli sjuk. Det är många sömnlösa nätter jag kan räkna i hop det här året. Nätter med ångest över att kanske bli så sjuk att jag dör. Eller att någon i min närhet blir sjuk. Eller över att jag smittar någon i mitt arbete utan att veta det. En berg-och dalbana av känslor innan vi fick börja jobba hemifrån jag kunde slappna av lite mer. Och sedan landa i att jag inte kan göra så mycket mer än hålla mig till de restriktioner som finns. Men såklart. Det har varit tufft när ens sociala umgänge minimerats och tufft att inte få hälsa på svärfar så som vi brukar.

Men om jag bortser från corona utan tittar på året så har det varit riktigt bra. Vi har varit ute mer än någonsin det här året. Och vi har samlat på minnen och och upplevelser. Precis så som jag ville i början av 2020. Om vi bortser från punkten om Norge har jag dragit cykel uppför fjäll och åkt utför. Precis som det som jag punktade upp i en bucketlist jag skrev inför 2020 i samband med att vi pratade drömmar i cykelpodden. Och vilken bra utförscyklist jag blivit. Jag måste bara få säga det. Jag har tagit alla lederna på berget i år. Jag har vågat hoppa gap-hoppet i Brunflo. Jag åkt fort på mina stökiga svåra utförsstigar i Storhogna, tagit dropp och fått massor av självförtroende. Samtidigt har jag varit stark och cyklat fort när jag bestämt mig för att göra det. Det var också min största drivkraft i oktober när jag skrev bucketlisten och precis hade börjat cykla efter min knäoperation.

Jag ville lasta cykel på taket och upptäcka nya stigar och ställen att cykla. Det gjorde vi när reserestriktionerna släpptes. Vi var i väg på cykelroadtrip två gånger den här sommaren som gick. Första omgången själva och körde bland annat i det otroligt fina Hjulsjö och sedan ett par oförglömliga dagar nere hos Elna och Jimmy i Alboga. Vi kom sedan hem och packade om för nästan en vecka tillsammans med Robin och Sandra. Vi började i Rörbäcksnäs och avslutade i Funäsfjällen. Det blev en resa jag kommer minnas länge. Alla tältnätter som blev så många i år, skratten och cyklingen.

Hasse och jag sa i början av året att vi ville ha många dagar i bikepark i år och det infriade vi med råge. Den liftburna cyklingen fick stort utrymme och vi hängde flera dagar i Järvsö, i Lofsdalen och på berget hemma när liften gick och inte gick. Vi testade Åkersjön och fick till två dagar där.

Jag ville göra 2020 till ett år med mycket kaffe utomhus. Spontana fikastunder eller matstunder som vi gör ville jag ha mer av. Ensamma eller med vänner. Det är en punkt som jag verkligen kan pricka av och konstarea att 2020 har jag arit ute mer än någonsin och mer med vänner. När iv inte kunde ses inomhus blev utestunderna naturliga. Jag har suttit i vindskydd, på fjälltoppar, vid vattenfall och på ett hygge i den första frosten. Bland annat. Jag är så glad att vi tar oss ut. Vi gör ingen stor sak av det utan tänker att det där eftermiddagskaffet lika gärna kan drickas utomhus. Vårt gaskök har gått varmt i år. Och lite festligt var det väl ändå att just gaskök blev 2020 års julklapp. Plötsligt blev det inne att vara skogsmulle! Stort gilla på det!

Jag ville fota mera under 2020 och det gjorde jag. Jag sträckte lite på mig och startade ett rent fotoinstagramkonto med en liten nervös känsla. Kan jag kalla mig fotograf? Vem är intresserad? Tar jag verkligen bra bilder? På ett halvår har mitt konto växt mer än jag trodde. Jag har sålt bilder under året och till och med fått i uppdrag att fota ett bröllop. Det ger lite självförtroende och hursomhelst är fotandet bland det roligaste jag vet. Intresset som jag hade förr i ungdomen och som jag hittat tillbaka till. Förresten hade jag som mål att fota norrsken under 2020. Det prickade jag av och kom hem lite uppspelt efter att för första gången fått chansen!

Jag skulle också ta hand om mig bättre under 2020. Jag gick ned i tid och frigjorde fredagarna. Det var ett av mina bästa beslut någonsin och jag jobbar fortfarande 80%. Till sommaren går jag upp på heltid igen. Tack vare den tuffa rehabperioden fick jag en lite mer ödmjuk inställning till mig själv och den försökte jag hålla i. Inte vara så hård mot mig själv och säga till mig själv att jag duger gott och väl mer än jag brukar. Det har jag gjort men hamnade i i en tuff spiral av mycket jobb och stress under senhösten och tappade bort mig själv.

Jag ville ha ett bra blogg och poddår. Det har jag haft. Bloggen följer med mig och något jag inte vill lägga åt sidan. Till skillnad från alla snabba medier som isntagram och facebook går det att sväva ut lite i bloggen. Lägga energi på texter och bilder. Jag gillar att skriva och jag gillar att dela med mig av saker och ting. Gillar också att ni kommentaerar och mejlar. Att ni fortfarande läser gör mig glad!

Elna och jag har haft ett bra poddår och vi har planer för nästa år. Podden är ett projekt jag växer med och även den har gett massor. Vi har växlat upp och planerade storstilat läger som vi fick ställa in. Men det kommer fler gånger och snart utvecklar vi poddandet ännu mer! Bara det att vi faktiskt har kört poddzwift är lite fränt!

Slutligen ville jag ha flow i år. Fick jag det? På ett sätt inte alls. Flow är inte vad jag kommer att förknippa 2020 med. Ställa in och ställa om. Anpassa sig och tänka om. Men samtidigt har jag ändå haft flow. Hållit mig frisk, fått uppleva massor, gjort saker som jag kommer bära mig länge.

Så i efterhand var 2020 ändå inte så illa. Det var ett år som gick. Ovanligt förstås och något jag kommer att se tillbaka på och tänka att jag gjorde det bästa jag kunde då.