Under 2020 ville jag fota norrsken

Några in dagar in i januari skrev jag ned mina tankar inför det nya året. Ett inägg fyllt av förhoppningar, förväntningar och en känsla av att det nya året skulle blir ett riktigt bra år. Ett helt nytt decennium som hade börjat med regn, storm och snö som töade.

2020 blev inte alls som jag tänkt mig även om många av de förhoppningarna och målen jag hade har infunnit sig. Framförallt en:

Jag vill fota ännu mer under 2020. Bli bättre på det som jag känner mig lite mindre bra på. Jag vill fota norrsken, mer fjäll och behärska landskapsfotot lite bättre. Jag vill ge mig tiden att lära mig mer, leka fram ett bättre bildseende och lägga lite mer tid till fotoredigering. Jag har utvecklats mycket under det här året och vill att utvecklas ännu mer nästa år. För fotograferandet har en bra effekt på mig. Det ger mig ro, jag får gå in i något och lägga andra tankar åt sidan. Jag får utlopp för kreativiteten helt enkelt.

Jag har fotat mycket mer under 2020 och utvecklat mig mycket. Jag har inte fotat så mycket landskap men däremot mer djur. Jag har lärt mig mycket och tagit mig tid att ta med kameran. Jag startade ett instagramkonto för mina bilder. Ett stort läskigt steg att ta. Men kontot gav ringar på vatten och jag fick ett fotouppdrag i höstas. Att fota ett bröllop på Storhogna.

Dessutom fick jag i går pricka av ett stort mål jag haft. Att få fota norrsken. Det blev aldrig av i vintras. Norrsken är vanligt här uppe och facinerar mig även om jag fått förmånen att se det ofta. Det är färgerna och skådespelet som facinerar och som på bild blir ännu mer framträdande.

I går sa prognosen att norrskenet skulle starkt. Vi tog med kameror, stativ och åkte ut på Bynäset. Lite för tidigt satt vi i en mörk bil och väntande. En timme senare skulle norrskenet komma. Vi åkte till två andra platser för att se om de var bättre men åkte sedan tillbaka till Svart strand på Bynäset lagom tills det drog igång.

Under lite mer än en timme fick vi följa skådespelet på himlen medan jag knäppte av bilder med fjärrutlösaren. Vinden ven genom min jackas stora huva och Storsjöns vågar slog in mot stranden och gav en känsla av att jag stod vid havet. Det var rofyllt att stå där i mörkret trots att jag är väldigt mörkrädd.

Vi åkte hem genom ett tomt Frösön och Östersund och satt en stund i vardagsrummet och gick igenom bilder trots att klockan var långt över midnatt.

Det gav mersmak. Jag vill fota mer norrsken och har en bild i huvudet som funnits där länge. En kall vinternatt långt ute på fjället och en himmel som en palett av färger. I vinter blir den bilden av!