Vårskidåkning och om att vända negativa tankar

Det är första april. Mars gick fort. Likaså att det blev töväder och lite snö på fjället. För ett år sedan gjorde vi vår sista fjällskejt och jag bloggade om det. Vi trodde att det var den sista men helgen efter Nordenskiöldsloppet tog vi den sista rundan på högfjällspåret här i Storhogna. Då fick vi hoppa mellan barmarksfläckar och stenar och skejtade i gräddiga spår. Nu tre veckor före i tiden ser fjället likadant ut. Barmarksfläckar och svarta toppar. Det sist nämnda ett säkert vårtecken.

Det är ju fint på sitt sätt. Att vi byter årstid och våren kommer allt närmare. Men på ett sätt en otrolig stress i kroppen. Vi har ju ett långt skidlopp framför oss. Om 14 dagar är vi förhoppningsvis några mil från Jokkmokk. Jag känner mig inte förberedd så som jag skulle vilja även om jag försöker intala mig själv det.

Jag har varit på riktigt dåligt humör i ett par veckor. Självförtroendet har varit så långt ned det kan komma. Inte bara för att jag ilsket har skällt på mig själv över min kassa klassiska teknik utan för att det blivit lite för stort det här långa loppet i kombination med andra saker som inte har gått så bra som jag velat. Jag vet hur mycket det krävs för att åka 22 mil och det är väl det som gör  att jag känner mig stressad och tveksam till om det är möjligt. Min rygg mår inte så bra även om det är bättre. Men klarar den 22 mil? Tveksamt.

Vi gör ändå så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Som i dag när vi för en gång skull lyckades pricka in ett skapligt fäste och tänkte åka långpass. Vi började på Storhogna i obefintliga spår. Åkte ned till Vemdalsskalet och fick fasta med oroväckande grunda spår. Efter ett par kilometer hade jag tröttat på sugande tösnö. Det var inte särskilt roligt. I stället för att slänga stavarna i skogen som jag gjort för många gånger de sensate skidpassen frågade jag Hasse hur vi skulle göra passet lite mer roligt och uthärdligt. Distanspass skulle aldrig fungera.

Det blev i stället ett improviserat intervallpass. Fyra vändor upp för en ganska tung backe. 2 gånger enbart stakandes och 2 gånger enbart diagonal för att öva teknik. Vi tog sedan långa backen på milen för att återigen öva diagonal och tyngdöverföring. Sedan enbart dubbelstakning i ett par kilometer innan vi pustade ut ett stund och stakade oss tillbaka. Strax över en timme med riktigt bra träning.

Vi bestämde oss för att lämna all tanke på riktig träning bakom oss. För en stund glömma att passet vi gjort med stor sannolikhet var det sista klassiska passet innan Nordenskiöldsloppet. I stället äta lunch, ta en kaffe och åka upp på Storhogna för att skejta. En tur med ett enda mål. Att hinna till Samevistet innan de stängde. För att få äta en våffla. För min del också ett sätt att få ur den där stressen som gör att det brummar i huvudet.

Visst var det lika sugande snö där och trögt att ta sig fram. Men det gjorde ingenting alls. Vi åkte inte fort bortsett från den sista kilometern när vi insåg att vi var tvungna för att inte missa våfflan. Jag tänkte att det i alla fall är ett sätt för hjärtat att jobba. Skejt liknar dubbelstakning till viss del om man åker på treans växel.

Det blev så bra som jag ville. Kanske ännu lite bättre. Förmiddagens gråväder var utbytt som värmande vårsol när vinden inte låg på. Jag tänkte flera gånger att på 14 dagar har jag ändå inte kunnat utföra underverk med min form. Det får liksom gå som det går på påskafton. Jag får vara lite påhittig fram till dess. Något stakpass på gymmet och sedan underhålla hjärtat. Kanske har jag tränat alldeles rätt. Lite som jag gjorde förra året. Jag ska inte vara rapp eller snabb utan bara otroligt uthållig. Tillåter jag mig att vara irriterad och stressad över att det känns dåligt stjäl det bara onödig energi.

Jag kan ju faktiskt inte ge upp innan jag provat. Mina skidlappar på skidorna säger ju att jag har klarat den en gång förut. Att jag trots allt tvivel jag hade då inför loppet ändå gjorde min bästa skidåkning då. När det gällde som allra mest.

Träning ska vara roligt. Det är viktigt för mig. När det blir för mycket press och för många negativa tankar mår jag inte särskilt bra. Det är inte hela världen att inte klara av saker i bland. Det är inte hela världen att känna sig lite ur form. Jag måste bara intala mig själv det. I bland räcker det med att jaga våfflor på fjället.