Vätternrundan 2010

Årets vätternrunda blev mer psykiskt jobbig än åren innan, jag har inte mått så dåligt efteråt som i år. All sportdryck, gel och energikakor har fått magen att krascha i hop totalt och är ännu inte bra. Var det värt det? Absolut, det var det.

Vi hade hyrt lägenhet i centrala Motala, perfekt med gångavstånd och framför allt skön säng! Att sova innan loppet var svårt, Magnus hade vilat ett par timmar i Rätan innan vi åkte, jag kunde inte sova, det blev ett par halvdåliga timmar i bilen. Inte blev det mer i sömn under eftermiddagen heller, sammanlagt 4 timmar fick jag.
Gjorde ett par bra fynd i tälten, överlag var det mindre utbud i år. en cykeltröja och ett par gelhandskar och armvärmare, att jag inte haft ett par innan! Och så en cykelkeps, en var till hela familjen och det var nog det bästa köpet, skyddade bra för regnet.

Vi träffades på Bella Notte för taktikprat och middag. Jättetrevliga människor, jordnära. Roligt att få ansikten på dem som man bara ”sett på cykelklubben”. Det kändes riktigt bra, både för alla starka grabbar och cissi, och för kroppen kändes som en sub tio.

Hela gänget samlat över en pastabuffe.

Inför starten var jag nervös, mest nervös över att vätskan inte skulle räcka och för att jag skulle ramla. Det tog ett par mil innan vår klung började flyta smidigt, jag var upp drog och kände att kroppen var pigg, lite rädd för att jag kom upp i puls så snabbt men kunde återhämta mig bra när jag väl låg bakom. Efter hand började jag få in namnen på alla, kunde slappna av litegrann, ta lite vatten och försöka njuta. men samtidigt var det full koncentration, det kom falskor på vägbanan, punkteringar smällde åt höger och vänster och väl framme var det tuff vind. det gick egentligen inte så fort ned till Jönköping, vi låg dock ändå inom tidsmarginalen. Jag glömde helt av att äta mina energikakor, men Magnus kom med en halv lite då och då, jag mådde illa redan då av smaken, hur fasiken ska det här gå tänkte jag.
Det första depåstoppet bestämdes hastigt att bli Gränna, jag fick sträcka på ryggen som redan i Hästholmen började göra sig påmind.

Efter Gränna hoppade två stycken av som tyckte att tempot var för högt. Klungan blev allt ryckigare, vi tappade några i uppförsbackarna och fick vänta in. Jag kunde dock ändå ligga med även uppför. Någonstans innan eller efter Jönköping tappade Ceciliia klungan, det kom en kille upp och berättade att hennes bakhjul wobblade. Vi bestämde efter en stund att fortsätta.

I Fagerhultsdepån kände jag att kroppen började bli seg, tempot slet oerhört mycket, någon sa att vi låg på en 9.20 tid tror jag, eller om det var tidigare det sas. Jag pratade med Hasse som också började känna sig sliten och som kunde tänka sig att fortsätta med mig om han inte orkade, det lungande mig. När vi väl gav oss i väg fick jag hitta sätt att tänka på annat än smärtan i kroppen, det hjälpte mycket att ropa ”hinder”, refug, klunga osv”, när jag slutat dra och hamnat längst bak drack jag lite sportdryck och så upprepades det.

I Hjo började hammaren slå mig i huvudet, jag sippade sportdryck och hade så förbaskat ont i magen. Efter ett par mil bestämde jag mig för att släppa gruppen tillsammans med Hasse. Magnus valde att åka med oss, trots att han var oförskämt pigg, det blev min räddning, samtidigt som jag fick lite dåligt samvete över att han var i så bra form och lätt kunnat åka med de andra sista biten,
Hasse och Magnus turades om att växeldra och jag fick ligga och vila. Hasse var också sliten. Jag fick en sån svacka där innan Karlsborg att jag faktiskt hade tänkt att bryta. Jag grät, hade ont i armarna, nacken och ryggen och behövde gå på toa. Jag slet som ett djur, naglade mig fast på Hasses backdäck och fokuserade på Livestrong som han hade tryckt på rumpan. deppade i hop totalt, inte över att inte nå målet utan för att det gjorde så ont och var så trist. Aldrig mera cykel tänkte jag. Aldrig mer.

Vi pausade i Karlsborg, fick äntligen uppsöka en Baja-maja, frös som ett djur efteråt och skakade som ett asplöv. Väl uppe på cykeln, med en bulle i magen och solen på mig tinade jag upp. Började trampa och bestämde mig för att ta mig i mål. Vi klarar tidsgränsen sa Magnus upprepande gånger, det trodde jag inte på.
Vi gjorde ett stopp till i Hästholmen och fick kexchoklad!? Nu var det bara en jävla Brunfloviken runt tänkte jag. Jag fixar det, grät en skvätt till.

Sista två milen tappade jag och Hasse Magnus, Hasse blev allt segare och jag fick gå fram och hjälpa honom, la mig bakom en finne som körde på bra och slutligen hann vi i kapp. Finnen sa på bred finska ”mina vader är spända som fiolsträngar” , det fick mig att skratta till och inse att det var fler än mig som slet ont, det hjälpte även det, att man inte är ensam i alla sina våndor.
På luxorrakan berättade Magnus att vi hade ett par minuter till godo, vi skulle hinna. Jag trodde inte på honom förens vi stod i mål och jag insåg att jag klarat det, 9.54, helt utpumpad, stel och grät ännu en skvätt, kramade om Hasse och Magnus och fick sen sitta ned och äta sallad.

Vi fick en vän, Hasse som jag verkligen hoppas vi håller kontakten med. Han var min stora hjälte bortsett från Magnus, han klarade klassikern, gjorde sin första runda på under tio timmar, det är strongt det! Hatten av!

Hatten av även för de tre andra tjejerna, Cissi, Sara och Anna-Karin som också gjort ett jättejobb runt sjön!

Nu sitter jag hemma, med en mage som krånglar, jag har inte fått i mig mycket sedan målgången och det som jag får i mig går lika fort ur, har fortfarande lika ont i magen. 4.5 kg har jag förlorat på detta, snabb bantningskur med andra ord, skämt å sidor känns det inget vidare. Den riktiga glädjen har inte riktigt infunnit sig ännu, jag är oerhört stolt över mig själv som nådde mitt mål, men ändå lite besviken att kroppen inte svarade som jag hade tänkt. besviken över att jag inte kunde dra så mycket som jag hoppades på. NU hålller jag tummarna för att magen rättar till sig för jag och Cissi åker på minisemester till Stockholm i morgon och jag har allt annat än lust att tillbringa tiden på tågtoaletten.

Vätternrundan 2010 avklarad, Magnus siktar på Sub 9 nästa år, jag har insett att jag pressat mig till max, sub nio känns inte som om jag klarar. jag vill heller inte cykla nåt mer som det känns i dag. Till helgen dock, vi ska heja fram vår lilla dotter som ska tävla på Sollerön, vi själva kommer att rulla några mil runt siljan och sen kika på någon av SM-tävlingarna.