Vätternrundan 2012?

Information kring anmälan för Vätternrundan 2012 landade i mejlboxen i dag. Första september öppnar den och en nyhet för i år är att man själv kan välja sin starttid inom en tiominutersintervall. En mycket bra utveckling tycker jag. Nu slipper man invänta sin tid och därmed riskera att bli utan startplats om man vill starta sent på morgonen.

Men nu är det ju så här att jag inte ska köra Vätternrundan nästa år, jag lovade ju mig att själv det under i rundan sist. 5 år i följd räcker och motiverade en paus. Så varför rycker det i cykelnervern, suget som vaknar. 30 underbara mil, eller inte fullt ut men ändå. Pirret när jag vaknar mitt i natten efter halvtaskig sömn och tar på mig cykelkläderna och packar fickorna fulla med energi, lilla biten ned till starten när man huttar litegrann. Soluppgång i Gränna, vetebullar i Fagerhult, kaffe i Karlsborg, prästen i Tivedsbacken, den otroligt vackra biten i Olshammar. Det där extra adrenalinpåslaget i Medevi när jag spurtar de sista 2 milen. Luxorrakan och biten in i mål. Salladen och alla cyklister i mål. Känslan av att vara superstark och lyckats ännu en gång. Allt det där plus lite till är vätternrundan för mig. Alla slitsamma mil på våren i regn, blåst och kyla är glömda, glömt är också skitpassen när inget funkar och kroppen inte svarar. Kvar är alla fantastiskt fina pass i kortkort och solsken, när farten är hög och kroppen är hög på endorfiner.

Hasse är sugen att köra ännu ett år, jag har sagt att jag kommer att supporta, vänta i mål heja och flanera bland folk. Absolut, det kan vara en upplevelse det med. Men klarar jag att bara vara åskådare? Eller sitter jag första september och är anmäld även jag? Nej jag tror faktiskt att jag inte gör det. Tror jag….vi får se.  Det är så mycket annat roligt jag vill göra till våren.