Vi åkte till fjälls och mötte hösten

Den här veckan har varit otroligt intensiv. Hasse och jag konstaterade det i går kväll när vi äntligen kunde slappna av litegrann med middag och en glas vin i vår matsal. Den ännu lite kala och ekande matsal som blir riktigt fin. Så där som jag alltid tänkt mig att det ska se ut när jag någon gång köper ett matsalsbord och använder ett rum till det.

Vi har flyttat på egen hand. Utan hjälp utifrån bortsett från att vi unnade oss flyttstäd. Det har tagit enormt på redan låga energinivåer men vi gjorde det. Dessutom har vi hållit sams. I går slängde vi det sista skräpet och tog det allra sista av våra saker i bilen och lämnade Ringvägen för gott. Lite sorgligt på ett sätt men allra mest skönt. För jag trivs redan i vår nya lägenhet och saknar inte stan.

Vi skrattade lite i går kväll åt det faktum att vårt matsalsrum är lite större än Lillkvistas storstuga och att det skulle kännas trångt att komma dit. Vi sa också att vi verkligen skulle behöva en helg i stugan. Att få ta en promenad på fjället, fota, hänga i soffan och bara andas och hämta igen oss.

Så vi åkte till fjälls i morse. Svängde in till stugan och bytte om till kängor på fötterna och åkte upp på Kull Johannes för att snabbt ta oss ut på leden mot Bräckvallen. En tur vi tar emellanåt och som passar fint om man inte vill vara ute så länge. Jag har tipsat om den förut. I ryggsäckarna hade vi kamerautrustningen, kaffe, lunchmacka och en bulle från Ica i Brunflo. Väl påpälsade för ett par plusgrader och lite blåst i riktigt gråväder. Sånt väder som är fint för att fota höstfärger. De får nämligen lite mer stuns i sig. Dessutom lockar det sällan ut så många andra och man får vara själv. Eller någorlunda själv i alla fall.

Hasse som har nedsatt färgseende ser inte de allra rödaste höstfärgerna och får inte uppleva när det är som allra mest sprakande. I dag frågade han om färgerna var bleka. Det är inte så där färggrannt som gör att man nästan drar efter andan. Det är mer rödbrunt med starka inslag av gult svarade jag. Vi kanske missade den där explosionen i år eller så har det inte riktigt kommit dit ännu. Förra förra helgen hade det börjat gulna lite och nu känns det nästan över om man inte sätter sig på huk och tittar över blåbärsris och ljung. Kanske var det vädret idag som spelade ett spratt?

Vi tog tid på oss och hade inte bråttom ned mot Bräckvallen. Åt lunch i skogsdungen innan leden går brant ned mot Fettjån. I en skogsdunge vi båda tittat på förut men inte gått upp. Där vid en eldstad med en riktig webergrill satt vi tills blåsten blev lite för kall och kaffet sånär slut som på en påtar lite senare.

Vi tog oss upp till Bräckvallens raststuga där vi ville fota lavskrikor i fjol och gick vidare längs en liten stig mot Fettjån. Hasse hade ett minne av att ha gått den med sina föräldrar för många år sedan och kommit till toppen av Fettjåfallet. Vi hamnade inte där utan vid en liten stuga och valde att ta oss över ån igen genom skogen tillbaka mot Storhogna.

Vi tog det sista av kaffet vid en tall och stretade oss hemtåt i motvinden. Båda nöjda över att fått vara ute ett par timmar och lämnat flyttkaoset bakom oss. Få luft och fota. En lugn lördag som vi båda behövde.

Min tanke i våras var att tillbringa mycket tid i stugan i september på semestern. Följa höstens skiftningar och få ta tillvara en tid som är så otroligt fint. Nu blev det inte riktigt så och vi har varit hemma i stan i stället. Men september är inte slut ännu och stugan står alltid kvar. Och snart kommer första snön. Kanske redan i oktober?