Vila för att växa?

Att vila är svårt tycker jag.  När energin skulle kunna räcka för att driva hela stan vill jag inte stanna upp utan prestera mer. Slå tiden sen sist, springa lite längre, köra lite hårdare på spinningen. Återhämtningspass känns fånigt innan jag gör dem men när jag väl tvingar mig att inte gå på fullt är det jätteskönt efteråt, efter att jag känt att träningen inte gav nåt. Vilket den naturligtvis har gjort, för återhämtningspass är viktigt, likaså att ta en vilodag trots att kroppen vill något annat. Jag önskar att jag vore bättre på det.

Vanligtvis brukar jag trappa ned träningen efter vätternrundan, ta det lite lugnare under ett par veckor för att få tillbaka suget att cykla. Passet jag gör har blivit mer njutningsfulla, solskenscyklist, spinninginstruktör med glädje i kroppen.
Eftersom Klassikersatsningen inte tog slut efter vättern har jag i stället fått trappa upp träningen ännu mer. Börjat lära kroppen att springa och samtidigt försöka att cykla bara för att det är roligt. Vilodagarna kan jag räkna på fingrarna och återhämtningspassen likaså. Men samtidigt har kroppen levererat hela tiden, jag har levt i ett träningsrus utan dess like. Njutit av mina starka kropp som gjort ett kanonjobb!

Efter Lidingö har jag däremot vilat, i massor. 4 vilodagar har jag fått in vilket är en stor bedrift. Jag har kört mitt eget spinningpass, ett mindre lyckat löppass och två 20 minuters spinnpass. Inte mer, men fullt tillräckligt känner jag. För det har varit skönt och jag tror att vila får kroppen att växa, inte i ordets rätta bemärkelse men återhämta sig och till och med vara ännu starkare när träningen inför Kalmar börjar. För nu återstår ett par veckor av mindre träning och mer vila för att sedan kunna bygga upp ordentligt under hösten och vintern!

Är ni bra på att vila?