Vila hjälpte inte, knät värre

Med risk för att låta jättegnällig (vilket jag ängnat de senaste inläggen åt) så är jag deppig på riktigt nu. Senast jag sprang protesterade ju knät och jag fick gå hem. Vila tänkte jag var bästa medicinen, spinna har ju funkat bra, ingen smärta inga besvär.

Så med gott mod gav vi oss i  till jarlsspåren här i Rättvik för en höstrunda i perfekt väder. Efter 2 km ungefär började jag känna lite i knät men sa inget åt Hasse.  Efter ett tag började det göra ont på riktigt, jag fick hoppa lite på ena benet, sa dock inget ändå. Tänkte att det här går över, inga problem. Benen var ju pigga och kroppen pigg och fräsch. Sen så gick det inte att dölja längre, uppför och nedför var det som att springa med knivar instuckna i knät. Krampkänsla blandat med bortdomning på utsidan av knät och upp i låret sen smärta över hela knäskålen. Jag tjurade på, tillslut bar inte knät och jag låg en stund på spåret och svor. Hasse masserade. Tänkte att det var lika bra att springa hem sista biten i stället för att gå.

Alla backar, både uppför och nedför kändes, platt fungerade så länge jag inte stannade till. Nu har jag ont även jag bara sitter. Så nu vila, stretch och voltaren och en förhoppning om att det här ger med sig. Löparknä? Har googlat, vilket man inte ska göra för det stjälper mer än det hjälper. Nåväl, tur i oturen att det kommer nu bara så där och inte före Lidingö. Jag har ju lång tid att ta det lugnt även om löparsuget är stort. Fan säger jag bara, du kroppen, du ska ju vara med mig nu och inte emot.

Till något mer humoristiskt, Facebook kan vara rätt roliga de i bland, vad säger man när man får detta på loggen, någon som du kanske känner? Ja för fan, exet som jag levde med i 11 år bör jag ju känna rätt bra eller hur?