Vilken kvällstur!

De fina kvällarna är lätträknade numer. I går var en sådan dag, vindstilla, solsken och värme. jag skyndade mig hem från jobbet och bytte om till cykelkläder. Magnus hade först tänkt att springa men ändrade sig. Vi ordnade barnvakt en stund och gav oss ut.

Vi bestämde oss för Brunfloviken runt, men åt Magnus ”håll”. Han brukar fortsätta rakt fram vid Vallsundsbron och köra dirket mot Marieby och Öd. Jag tar det andra hållet. När man åker bil känns det som en enda lång backe upp till Öd, kände hur den där vanliga olusten inför backar kom men på något vis var det inte alls så jobbigt som jag hade föreställt mig! Visst går det uppför men inte så mycket att man helst av allt vill vända. Det är en stigning som är lite jobbare men den är kort sen är man uppe i Marieby. Svackorna vid Solberg och Vålbacken är flacka, man har ju med sig fart när man kommer. Egentligen är det en backe som är lite värre, åtminstonde när man kommeri bil och den är den upp till järnvägsövergången i Brunflo. Men även den var lätt. Har backträningen gett resultat? Fått andra perspektiv på backar sedan Härke måntro.

Det var hur som helst en helt underbar kväll, solnedgång, lite dimma över storsjön och mycket folk ute. Vissa ögonblick blir man rörd över, småsaker som man sen kan skratta lite åt. Vid nedförsbackarna vid Sörviken smälte mitt hjärta av synen av sambon framför mig, vacker var han i solnedgången. Vid Furuparken blev jag sentimental igen och fick flasnbacks sen vätternrundan. Solen låg på så som den gjorde någonstans mellan Ödeshög och Gränna, då var det visserligen soluppgång i går solnedgång men ändå. Nästan så man såg alla cyklister framför sig så som då. Så kan det vara! Synd att man inte tar med sig kameran och förevigar sina djupa stunder.

Turen i går blev ett nytt personbästa på sträckan, nu går det inte att jämföra riktigt rättvist eftersom vi åkte åt ”fel” håll men jag snittade 28.1 km/h och körde de där 5 milen 12 minuter snabbare än sist. Nu är väl 28.1km/h inte så mycket för många men för mig är det bra med tanke på att sträckan är rätt kuperad bitvis och vi fick göra lite uppehåll vid järnvägsövergångar och andra övergångar. Så jag är jättenöjd. Gör mycket att cykla tillsammans med någon annan. Jag ger inte upp lika lätt då.

Nu stundar snart Milkotrampet och jag är redan nervös, låg och funderade på att inte komma sist i går, vilket resulterade i sömnlöshet. Jag vill inte komma sist, vilket jag säkerligen inte gör men ändå, då avstår jag hellre som det känns i bland. Men hur bra är det? Det är en ganska tuff bansträckning, i mina ögon sett. Många backar där jag kan tappa mycket fart och tid och bli omkörd av många. Det knäcker en. Men innan jag ger upp helt ska jag prova både den långa sträckningen och den korta till veckan som kommer. Cissi börjar skolan och då kan jag ge mig av under dagen. Sen får jag bestämma om jag ska köra korta eller långa banan eller avstå helt och köra nästa år igen.