Vinterns första lunch på fjället
Det är viktigt att leva i nuet brukar jag tänkta. Att inte bara längta bort och framåt utan ta tillvara på det som händer nu. Lika viktigt har det varit för mig att njuta av varje årstid för de har sin tjusning. När det närmar sig säsongsskifte brukar längtan komma. Det har inte riktigt varit så det här gången. Jag kunde inte riktigt släppa vintern och sommaren blev bara en transportsträcka på många sätt och vis som jag ska berätta lite mer om vad det lider.
Jag började längta vinter redan i somras. Efter de där krispiga kalla dagarna när det biter i kinderna och knarrar under skorna. Efter den där bleka men mjukt rosa lila december- och januarisolen som knappt når över träden och fjälltopparna. Som skapar en nästan smärtsam vacker kuliss i skidspåren runt stugan. Längtar efter knarret av stavarna i en hård skejtbädd en kall dag och känslan av att kroppen jobbar och håller sig varm. Till och med längtat efter de där dimmiga, blåsiga tjuriga dagarna i skidspåret när motivationen handlar om att bara ta sig hem och värma sig med kaffe. För att sedan få belöningen varma vårvinterdagar när skaren bär och fjällen blir en enda stor lekplats. Jag skrev också ett inlägg om vinterlängtan för inte så längesedan.
I torsdags när jag åkte ned till stugan och uppe på Klövsjöberget mötte synen av Katrinabackens alla lampor och den allra första sprutsnön kändes som att landa lite. Att andas ut och komma hem. Som att ha varit bortrest ett tag. Underlig känsla men fin på något sätt. Sa till Hasse att nu är det nästan normalläge igen. Han som bor i stugan igen och jag hemma. Och normalläge att känna sig ensam hemma och ha förhållande på distans igen. Inte lika roligt dock.
Men hursomhelst hade vi planerat en kort tur på fjället för att äta lunch, dricka glögg och fota lite. Gå ut vid Kull-Johannes och ut mot Bräckvallen och slå oss ned i skydd av den lilla fjällskogen som finns där.
Vi klädde oss varmt när temperaturen nådde tvåsiffrigt och vinden skulle ligga på lite. Parkerade och gick rakt ut och där andades jag ut på ett sätt jag inte gjort på så länge. Det var som kroppen behövde stillheten där. Kylan i kinderna och knarret under kängorna. Dessutom visade sig Storhogna från sin allra finaste sida.
I alla fall en stund för det var svinkallt. På riktigt. Men vi skulle försöka luncha utomhus och tända upp det lilla vedköket som Hasse gärna tar med sig ut. Värma lite glögg på det och sedan gå hem. Av någon anledning fick Hasse inte fyr på det och jag var nöjd att vi tagit med oss varmt vatten till lunchkopparna. Vi skrattade lite åt vi var allt annat än frilufsiga när vi inte fick upp eld eller ville sitta kvar i en väldigt fin solnedgång. Skrattade lite åt att jag i alla fall tagit två fina bilder som skulle ge ett sken av att vi hade det mysigt och varmt.
Vi åt lunchen och bestämde oss för att glögg och lussebullar smakar lika gott i stugvärmen som på fjället. Vi packade i hop oss och gick tillbaka till bilen. Vi hade fått frusit en stund, fått en varm lunch, suttit i lite lä och fått fina bilder på minneskortet. Alldeles lagom start på vintersäsongen utomhus!
