Vissa dagar är bara usla dagar

I går var jag stark. Riktigt sjuhelvetes stark. Klämde av styrkefyror med en puls farligt nära max. Vanligtvis tar benen slut innan hjärtat när jag kör tungt och med låg kadens. Var gråtfärdig efteråt när jag hängde över styret på Fujin efteråt.

Sen började det liksom gå utför. Träningen lades lite väl sent på kvällen. Svårt att varva ned när klockan är sent. När jag äntligen kom i säng fastnade jag i en intressant och tankeväckande artikel i nya numret av Outside. Fick en ide till ett blogginlägg och kunde inte somna.

Med sömnbrist på kontot masade jag mig i väg till jobbet. Där började dagen lugnt. Skönt tänkte jag och såg hur jag kunde flexa ut lite tidigare. Så kom jag på en sak som hängde kvar i luften sedan dagen innan. En kommentar som fick mig att bli lite låg. Den växte liksom idag och gjorde mig lite småsur.

Sen blev det massor att göra. Lunchen intogs inte i vanlig tid. I takt med att blodsockret föll damp ju humöret. Deppigt. Fick klart allt med en känsla av att kanske inte varit mitt bästa jag. Vi hade planerat ett skidpass efter jobbet. MAT akut.

Runt två fick jag äntligen lite käk. Det på tallriken skulle knappast räcka så himla långt. Men bättre än inget.

Så upp på skidstadion för ombyte. Långkalsongerna korvade sig under tightsen. Orkade inte fixa det. Klister på handskarna av skidorna, orkade inte bry mig om det.

Ut i spåret. Första 5 km med bra fäste sen var klistret lite väl bortnött. Hade inte orkat valla om sedan sist. Kändes mest som jag hackade mig fram med stavarna. Det skavde under tightsen.

Frusen och hungrig igen trängdes vi på Ica Maxi med resten av Östersund. Tomtar överallt, folk och trängsel. Gillar det inte.

Nu efter tacos och en dusch börjar det kännas lite bättre. Det är nog bara min vanliga julångest/stress som gör sig påmind. Helst skulle jag vilja spola fram till början av januari. Men så får man inte säga. Det i kombination med att mina mattider inte bör ruckas på blir lite mycket. För får jag ingen mat blir jag arg.

/Gnälltanten