Vätternrundan 2008

Vilken resa, på både gott och ont.

Halsont och andra inbillade sjukdomar försvann i Motala. Vi hittade ett jättefint boende i Örebro natten innan, på bäcks bed and breakfast, rekommenderas varmt!

Väl i Motala bokade vi sovplats på sporthallen, på gympasalsgolv, och insåg att vi hade glömt våra kuddar hemma. Inte det bekvämaste att ligga med handduk under huvudet och milimetertjockt liggunderlag, tillsammans med snarkande människor, människor som får för sig att pumpa luftmadrass mitt i natten inne i sovsalen och dessutom ha en mage full av fjärilar. Inte mycket sömn innan med andra ord.
Mycket shopping i tältet på torget, bla en cykeltröja för 199 kr, jättefin. Mycket mat, både pasta och bröd, och godis. Hundra koppar kaffe slank ned också. Inte så många kort tog jag, som jag tänkte. Träffade ett gäng killar på ett fik som skulle köra för första gången.

I startfållan kom Hasse, en kille från stan som även huserar på Funbeat, fram och hälsade. Han startade två minuter efter oss och jag hade lite käckt sagt att det bara var att komma i kapp och hänga med så skulle vi dra varann till en bra tid.
Efter starten kom det första nedslaget, punktering precis när motorcyklen lämnade av gruppen. Framhjulet plockades av, sambon blev mer och mer irriterad, startgrupp efter startgrupp passerade, därmed och Hasse och stressen ökade. Vilket gjorde att slangbytet tog över 20 minuter.Väl i gång igen drog sambon i väg i hög fart, jag såg hur min puls steg bad honom hejda sig en aning, det är trots allt 30 mil skrek jag.

Några kilometer längre fram kom vi i kapp en klunga som låg på runt 33 km/h, vi la och bak och åkte med, jag hamnade bredvid en trevlig norrman som åkte med sin son. Vi susade genom Vadstena och allt kändes perfekt, med denna klunga till Jönköping är vi på väg mot en bra tid tänkte jag.
Någonstans innan Omberg, tror jag, eller om det var före Ödeshög hörde jag någon skrika i klungan. Någon har hakat i, jag hann inte reagera förens jag flög av cykeln, landade troligtvis på en kille innan jag själv slog i asfalten med bakhuvudet. Studsade ett par gånger och kom rätt snabbt upp på benen. Min flaska flög av och orsakade ännu en krasch. Omtöcknad och skakis tittade jag på cyklen, konstaterade att den såg hel ut, sambon lyfte upp den och sadeln lossnade. Tänker att ska det verkligen sluta nu? efter ett par mil tänkte jag med gråten i halsen.

Jag frågade killen om det gick bra, han sa att han mådde bra, men en annan kille hade troligen fått sitt nyckelben skadat. Jag var uppskrapad på ryggen och armen, knät gjorde ont och hade huvudvärk. Nummerlappen hittade jag mitt på vägbanan. Magnus fick till sadeln någorlunda. Vi gav oss av efter en liten stund. Bara efter ett par hundra meter håller jag på att tappa sadeln. Ropar åt Magnus att jag håller på att tappa sadeln, han vänder och cyklar åt fel håll samtidigt som han frågade vad jag tappat. Jag håller på ATT tappa sadeln, men han uppfattade inte riktigt, Kommer tillbaka jätteirriterad och sa att jag inte kunde säga att jag tappat saker när jag inte hade gjort det. Där var det nära att jag bröt, arg, ledsen och rejält rädd efter smällen med sadeln i handen.
Tur var så hade Magnus med sig eltejp. Han tejpade sadeln, som ändå höll i hop bak, och försäkrade sig om att jag mådde så pass bra att jag kunde fortsätta. Att huvudet gjorde ont ville jag inte rikgit säga, inte just då. Tur är väl att man har hjälm annars vetetusan hur det hade gått.

I vilket fall som helst gav vi oss av och bestämde oss för att hoppa depån i Hästholmen, trots att jag nog borde ha uppsökt sjukhustältet och raggat en ny flaska. Vi stannar sen först i Gränna och jag lyckas få en överbliven petflaska. Då hade huvudvärken lagt sig och skarpsåren börjat gett sig till känna.
Efter depån i Fagerhult smärtade knät rejält, varje tramptag kändes, men att bryta fanns inte just då. Vi hade ett kanonflyt, hängde på en del klungor, men låg för det mesta själva eller som draghjälp åt långa koppel som vi fint hängde av i uppförsbackarna. Just backarna var inte alls så jobbiga i år. Benen var starka helt enkelt. Lite irritersamt är det när ingen som hänger efter vill gå upp och dra det lilla minsta.
Vi hoppade Hjo och stannade i Karlsborg. Någonstans mellan Hjo och Karlsborg fick jag ont i hälen, vet inte om jag är stucken av något djur eller om det var av smällen med uppsvullen är jag fortfarande.
Mellan Fagerhult ooch Hjo hade det skett en rejäl olycka, vi blev ombedda att ta det lugnt och ev kliva av cyklen och gå förbi. Det låg en kille på backen med en filt över sig. Jag tänker att det är sista gången jag utsätter mig för detta, varför köra ett lopp med så mycket olyckor och mycket trafik? Olustigt, det gjorde också att jag hade ont i magen vid varje omkörning och då det kom upp snabbare klungor bredvid.

Sista fyra milen kändes som hela rundan, det var segt, mentalt, och med tårar i ögonen slet jag sista biten, trodde att knät skulle gå av. Den sista biten, mellan Medevi och Motala gick jag in i väggen i fjol, ville inte vara med om det även i år, så jag bet i hop och trampade frenetiskt efter Magnus. Höll rullen även i uppförsbackarna, vilket jag hade gjort hela tiden då jag låg bakom. Stod upp rätt mycket denna runda, utan att för den delen tappa fart. En kille hängde med en bra bit men han släppte innan vi kom upp på Luxorrakan.

Sista biten grinade jag, lättad och glad över att det var över, kände mig mättad på allt vad cykel hette och ville bara in i parken och få salladen och ölen och inte sitta på cykeln mer.
I mål med en sista liten spurt stannade klockan på 11,26 timmar, godkänt trots alla omständigheter, ren cykeltid hamnade vi strax under 10 timmar, snittade 30km/h vilket är jättebra jämfört med i fjol då vi låg på 25km/h. Men jag vet att vi hade kommit under 11 timmar, närmare 10 och en halv om allt inte hade hänt. Det känns lite som ett nedslag med tanke på att jag verkligen toppat formen i år.

Ska vara glad att jag inte gjorde mig mer illa, att cykeln ser ut att vara helt okej, lite skrapmärken och ev är framgaffeln lite skadad. Men helt ärligt försvann lite av tjusningen efter kraschen, jag blev riktigt rädd, och det satt i hela vägen. . 3 olyckor såg vi efter vägen och det ger en tankeställare. Det är en farlig rutt, med mycket bilar och framförallt mycket vingliga och trötta cyklister.

Vi firade med en lång dusch, god mat och glass vid en restaurang precis vid målet. Skönt att sitta och titta på alla trötta människor som gick i mål och veta att man själv var klar och hade tagit sig runt.

I dag har jag inte ont i knät, bara små blåmärken men en häl som gör riktigt ont, trodde först att jag blivit stucken av något djur, men jag tror hälsenan fick sig en smäll eller så är det en överansträngning, det gör ont så fort jag går. Får nog ringa hälsocentralen. Sen ska jag ta kontakt med folksam och höra om jag kan få ersättning för hjälm och kläder och ev läkarbesök. Cykeln ska in på en koll på Egons, för att se om den klarade sig. Framgaffeln glappar dock.

Summan av vättern 2008 var händelserik, inte riktigt samma glädje som i fjol, men jag gjort det igen och orken fanns, fysiskt, inte mentalt alla gånger. Snabbare var jag och backarna lätta. Det är glädjande.