Vykort från vackerhösten

Vi pratade om det på jobbet häromdagen, att september gick så fort och hösten kom lika fort den som försvann. Eller vackerhösten närmare bestämt. Eller så berodde det på att det har regnat mycket och inte varit så lockande att vara ute. Vi resonerade lite så man gör om sommaren. När man tror att den mest regnade bort men det visar sig att det faktiskt var en fin sommar trots allt.

För när jag går igenom mitt bildbibliotek från vackerhösten i Lightroom är det en otrolig fin höst jag fångat. Den kom tidigt, bjöd på makalös färgprakt och sa tack och hej med brungula toner. Jag har också följt den i bilen, från södra Jämtland, via Östersund till västra Jämtland. Från bilen tidiga mornar och eftermiddagar.

Jag har också fått mycket tid i stugan denna höst. Ett par helger på fjället och på stugbron med kameran i handen och en stor lust att fota, både djur och landskap. Hösten är en favoritårstid att fota. Det är tacksamt med färgerna som gör vilken gråmulen dag som helst spännande. Ljuset är inte heller så starkt när solen är framme. Eftermiddagarna har det där mjuka varma ljuset som jag tycker om. Löven bildar fin fond vid vår fågelmatning och den allra vanligaste lilla bergfinken eller nötväckan kan porträtteras fint. Eller fonden av höstgräs som gör vilket får som helst lite mer spännande.

När kreativiteten och lusten kommer över mig tillåter jag mig att vara impulsiv och spontan. Som för någon vecka sedan när Hasse jobbade natt och ingen väntade hemma. Jag hade kameran med mig i bilen och fick tips om att det skulle vara fint vid Håckerndammen. En avstickare på nån mil från E14 på dålig grusväg men som visade sig vara en omväg väl värt både milen i bilen och att komma hem lite sent. Träden brann över Indalsälven vid Mörsil och vägen med fjällen i fonden och de höstgula löven fick det att bubbla i bröstet av lycka.

Så i helgen sa vackerhösten hejdå i Storhogna och oktobers första helg bjöd på hårda vindar och lite regn. Vi tog nog den sista turen tillsammans på fjället Hasse och jag. En dagsvandring från Klövsjö landsväg upp mellan Gråhogna och Storkvällshögen och vidare till Sandvikdalen. En gammal fäbovall. Vi hörde lavskrikor, vinden och renarnas bjällror. Annars var så tyst det brukar vara när naturen lägger sig och väntar på den första snön.

Så med en hög vykort från hösten säger jag att det varit en fin tid och att jag är mer än redo för vinter nu!