Ardbeg Enduro Challenge

Det finns cykeltillfällen som jag sparar på och tar fram när det är lite motigare. När jag vill tänka tillbaka på något som verkligen gav glädje. De är inte så många de där guldkornen men speciella. Gårdagens cykeldag i Ås är ett sådant tillfälle jag kommer att minnas länge.

Ardbeg Enduro Challenge eller AEC som det förkortas var det och är lite mytomspunnet. Något som jag sett körts tidigare och velat vara med på. Inte fören i år fick jag chansen. Både jag och Hasse bestämde oss tidigare för att vara med. Konceptet lockade. Lite likt Hingstrännet vi körde får något år sedan hemma hos Erik Albano. En samling stigar att köra riktigt hårt på och däremellan lugnt rull tillsammans med Ås snabba cyklister. Ingen tävling utan en social cykeltur med tävlingsmoment. Sedan sattes datum för första deltävlingen i Jämtlandsserien. Den i Tandsbyn och den krockade med AEC. Hasse som har Jämtlandsserien som mål med sin träning blev lite velig. Likaså jag när samvetet sa Tandsbyn för att det var en lokal tävling och Jämtlandsserien är något jag ska åka tänker jag. Men samtidigt lockade fin stigcykling mer än 4 varv i tävlingsfart. När jag kraschade och revbenen inte skulle klara en timmes sammanhängande tuff cykling blev valet för mig lätt. Hasse tänkte om och vi bestämde oss för att vara med. Det ångrar jag inte en sekund.

Även om det inte var en tävling låg spänningen tät i luften när vi möttes upp hos Johan i Ås. Vem skulle vara snabbast för dagen och ta hem vad jag förstår är en åtråvärd seger? Kanske några stadsbor den här gången eller de snabba Åsherrarna? Damklassen hade till en början två deltagare vilket var rekord tills Hanna hoppade av och jag blev ensam. Jag fick sikta in mig på att försöka att ge några herrar en match på någon lite längre stig. Där som jag är allra bäst.

Johan gick igenom dagens regler. Gemensam cykling till varje Stravasegment med fokus på att ha kul och prata med varandra. Sedan köra så fort man kunde. Inte alla på en gång utan med en stunds mellanrum. Sedan gemensam cykling till nästa segment och fullt ös. Johan hade tänkt ut 15 stigar men berättade att förr om åren hade de inte hunnit med alla så hur många stigar dagens skulle bestå av var oklart. Efteråt skulle tiderna räknas samman och den med lägst totaltid stå som segrare. Men det allra viktigaste var att vi hade roligt och var uppmärksamma på möte på stigarna. Inget var uppmärkt, avstängt för andra. Ingen tävling i sin rätta bemärkelse med andra ord. Dagen skulle avslutas med fika på Fröjas café i Ås och sedan prisutdelning, dusch och bastu hos Johan för dem som ville.

Jag hade en plan att rulla lugnt genom segmentet och lägga fokus på att ha roligt. Jag trodde inte att det skulle gå att ta i och andas djupt och fort. Redan på första stigen sprack den planen när jag stack i väg i alldeles för hög fart. Räknade ut att jag inte skulle behöva andas så mycket på runt en minut i tid. En taktik jag använde på de kortare avsnitten under dagen.

Stigarna klarades av en efter en och däremellan lugnt och trevligt rull. Jag körde bra och ändå ganska fort med tanke på mina förutsättningar. Jag hann titta upp flera gånger och tjoa lite över sådana där stigar som ger lite knotter på armarna. Flowigt, tight, utför och platt. Allt i en skön mix. Det slog mig hur otroligt mycket fin stig det finns i Ås. Inte alls långt hemifrån men inte åt det hållet jag vanligtvis cyklar. Det var också spännande att köra för mig helt okända stigar och lungorna fladdrades utanpå kroppen. Dessutom med någon snabb herre i hasorna.

Ungefär efter hälften av stigarna blev det en vätskepaus vid en lada med utsikt över fjällen. En hutt whiskey av märket Ardbeg till de som ville och välbehövlig vila. Allt eftersom timmarna gick blev det allt fler trötta cyklister efter varje stig. Uthållighet skulle nog visa sig vara dagens melodi för vinst. Johan hade uppskattat att vi skulle vara ute runt 3-4 timmar och ta i rejält under 20-25 minuter vilket visade sig bli rätt. Vi hann med nästan alla stigar innan klockade närmade sig tre och fikat skulle intas i Ås.

Lycklig långt in cykelsjälen rullade jag tillbaka ganska trött och slut i benen till fikat. Lycklig över att få hänga med skönt cykelfolk, äntligen fått ta i rejält och faktiskt kört ganska bra. Dessutom hade vädret visat sig från sin bättre sida den här försommaren.

Vem vann då? Olle Forsavall tog hem segern med en marginal på 5 sekunder mot Jimmy Edlund. Killarna från stan tog hem det med andra ord. Själv vann jag inte helt otippat damklassen….ni vet, en seger är alltid en seger även om man är själv. Jag plockade en hög med kronor på Strava i alla fall. Sett till alla så hamnade jag någonstans i nedre skiktet, runt 10-11 plats av 16 cyklister på de flesta stigarna som min cykeldator registrerade. För det var nämligen lite si och så med gps:erna. Men i sann ha-kul-anda fick man deala fram en tid om man saknade en stig eller två.

Sånt här är riktigt roligt och lite mersmak av endurofeelingen på tävlingarna som jag ska köra framöver. Skönt häng till en sträcka, fullt blås och häng till nästa. En cykling som passar mig alldeles perfekt.