Det blir ingen fjällmara men Ragunda 100 miles

Jag är anmäld till Vemdalen fjällmaraton för tredje gången. Loppet som varit sommarens höjdpunkt för mig i två år. Det som går på allra finaste fjällstigarna runt vår stuga och i de omgivningar som jag tycker så mycket om. Förra sommaren gjorde jag ett riktigt bra lopp och planen var att träna mer inför det här året. Komma i gång med löpningen på allvar och kanske putsa lite min förra tid. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag har inte sprungit en meter sedan i höstas. Av den enkla anledningen att mitt vänstra knä har mått så bra. Nu vet jag vad som är fel med det och ska rehabilitera det för att det ska bli bra och en 45 km fjällterräng ingår inte i den planen. Jag är så klok att jag förstår att det inte kommer att gå och att det bara är dumt att tro att jag kan gå mig igenom det eller bara testa lite. Jag bestämde mig i juni att inte springa. Ett beslut som var jättesvårt att ta trots allt. Jag ville så gärna. Men det är inte det sista fjällloppet och med ett knä som förhoppningsvis blir bra har jag faktiskt möjligheten att satsa lite mer på den här formen av löpning.

Hasse kommer inte heller att springa loppet och det öppnade upp för en helg att göra något annat på. För två år sedan cyklade vi första upplagan av Ragunda 100 miles. Loppet som bjöd på 16 mil mountainbike i Ragundadalen med start och mål i Hammarstrand. Loppet som bjöd på galet många höjdmeter och var så otroligt bra arrangerat och roligt. Vi hade full storm under loppet som gjorde det extra tufft. Vi körde då i duolag och hjälpte varandra runt banan. När den ene var trött fick den andre hjälpa och peppa lite extra. Något som vi då sa att vi skulle göra mer av och för min del var det ett skönt sätt att lägga min egen prestationsångest åt sidan. Ett lag är aldrig starkare än den som är svagast och laginsatsen var det viktigaste. Förra året valde arrangörerna att låta loppet vila och återkomma i år. Vi var sugna att anmäla oss men det skulle gå samma helg som Vemdalen fjällmaraton.

Men nu får vi chansen att återigen utmana oss i det här loppet som tar så många timmar, som verkligen sätter pannben och kropp på prov. Ett lopp på ”hemmaplan” eller i alla fall i samma landskap. I år kommer loppet att innehålla mer stig och några höjdmeter till. Första upplagan av loppet innehöll ungefär 12 mil grusväg och 4 mil stig. I år  är det 10 km extra stig och skogcykling som ska vara kuperat. Det kommer att kännas och som gör loppet ännu mer utmanande.

Dock kommer vi inte att köra i mixad duoklass i år eftersom det inte är några andra mixade lag anmälda. I stället kommer vi köra i soloklass. Är vi jämna när vi står på start i augusti väljer vi att köra loppet tillsammans. Är någon av oss lite starkare får den andre helt enkelt köra sitt lopp. Men det är ingen tävling utan ett motionslopp och med en respektingivande distans. Det handlar mer för mig om att orka hela sträckan och ta mig i mål. Jobba mer mot en tid att kanske kunna slå än andra damer i startfältet. Det känns både skönt och riktigt roligt. Dessutom är det många åkare hemifrån som ska köra. Alltid roligt med kompisar att heja på efter banan.

Efter SM lägger vi om träningen igen. Från att ha tränat mot att bli snabb på korta sträckor till att återigen bli en långdistansare. Det som jag nog är allra bäst på. Vi kommer att få nöta mycket grusväg och även om tiden är knapp har vi båda kapaciteten i kroppen att klara av det. Jag får plocka fram 2016 års mantra – jag har åkt 20 mil skidor. Det hjälpte när det var lite motigt och jag tror att det hjälper även i år.

Är du nyfiken på min racreport från loppet 2016? Den finns här! Mer om loppet kan du läsa här. 

Från starten 2016

I bland för det som är lite tråkigt något roligt med sig helt enkelt. Tänk att det trots allt blir ett 100 miles för oss i år! 

1

2 Comments

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: