Ragunda 100 miles, loppet som vi båda väntat på i nästan ett år. Loppet med sina 16 mil och många höjdmeter. Det verkliga styrkeprovet som det kändes. Där vi skulle köra i mixklass och hjälpa varandra i mål. Ett lopp som skulle flyta ihop av ändlösa grusvägar och backar och riktigt fina stigar. Där stormen skrämde mig och jag funderade på om en cykelhjälm skulle lindra ett fallande träd. Där jag tjoade av glädje på fina tallmostigar och agerade draglok långa bitar. Ett lopp där man fick hembakta kanelbullar. Vi kör en racereport igen. Om 16 mil och styrkan i att ha en lagkamrat. Dessutom får ni både bilder och rörlig bild. Jag roade mig med att göra en livesänding på Facebook vid två tillfällen. Som sig bör blir inlägget av det längre slaget och som vanligt finns en sammanfattning på slutet om du inte orkar igenom hela texten. 

Racereport Ragunda 100 miies
Jag är laddad och glad. Klockan är 5.50. Foto: Hasse

Timmarna innan start

Precis som vid Nordenskiöldsloppet ringde klockan lite väl tidigt på morgonen för att kroppen skulle vara pigg. Starten skulle gå vid sex och vi var först till frukostbuffén fem i fyra. Jag var inte särskilt nervös då utan mer med känslan av att det hade varit skönt att ”råka” försova sig. Regnet som kom under kvällen innan hade dragit förbi och morgonen var lugn. SMHI hade utfärdat en klass 1- varning för storm vilket kändes lite olustigt.

Vi åt och hann vila en liten stund på hotellrummet innan vi smörjde kedjor och packade ryggsäckar. Jag gjorde en sista justering av min sadel kvällen före och tyckte att det kändes ungefär som vanligt när jag rullade ned till starten.

Racereport Ragunda 100 miies
En glad och förväntansfull Hasse precis innan start.

I startfållan var det lugnt. Ingen hets att lägga ut sina cyklar utan de allra flesta rullade lite runt området eller stod utanför. Vi valde att inte lägga ut våra så långt fram. Loppet skulle inte avgöras i starten. Vi hade blivit informerade på racemötet dagen innan att det skulle vara obligatorisk kontroll av utrustningen. Mobiltelefon och första förband skulle visas upp 10 minuter innan start. Fanns det inte fick man inte starta. Jag väntade lite nervös med mitt lilla förband, det blev ingen kontroll. Ett effektivt sätt att sätta lite respekt i oss deltagare. Jag försäkrade mig om att Hasse hade orienteringspinnen med sig. Tidtagningen skulle ske genom att vi stämplade ett par gånger utefter banan. Detta för att förhindra fusk vilket hade uppstått på Siljan 100 i fjol. Hur många kontrollpunkter det fanns framgick inte och viktigt var att komma i håg att stämpla i mål. Om en kontrollpunkt saknades ströks man ur resultatlistan. Jag var jättenervös att vi skulle missa att stämpla, tappa pinnen eller åka fel. Kör man 16 mil vill man gärna ha ett resultat efteråt.

Jag önskade Gisela och hennes syster lycka till, lämnade en flaska till Erika som skulle hjälpa oss med langning under loppet. Bytte några ord med Fredrik och Claes innan vi ställde upp oss. Nationalsången spelades och håren reste sig på armarna. Solen höll på att gå upp över bergen i fonden och vi skulle snart ut på ett långt äventyr. Vi hade en plan att försöka åka in på runt 8 timmar. Det skulle kunna var görligt om allt gick vägen. Men 16 mil är långt och det räcker med att en blir trött eller något händer med cyklarna för att planen måste revideras. Att det spåddes storm skulle också göra det lite svårare. Men å andra sidan tänkte jag att det inte var hela världen om vi inte nådde vårt mål bara vi försökte att hålla det andra mixlaget bakom oss.

Till matdepån vid 95 km

Efter en lugn masterstart genom ett elljusspår sattes ribban för resten av loppet. En lång klättring upp i vad jag senare fick höra var en slalombacke, eller i alla fall bilvägen upp. Vi hittade ett ganska bra tempo och jag fick hålla band på mig för att inte ta rygg på Marie Krysandes rulle. Hon tävlade damer Solo och vi är ganska jämstarka. Jag kunde inte dra sönder Hasse det första jag gjorde. Mina ben kändes lite sega och pulsen högre än den brukar men inte samma katastrofala känsla  jag hade haft tidigare under veckan.

Fältet spreds ut ganska effektivt i de första klättringarna och vi hade några cyklister inom synhåll framför oss. Jag funderade på hur långt 16 mil är och hur det skulle kännas när en tredjedel var gjort. Hur jag skulle kunna ta mig ur svackorna och om ryggen skulle palla så många timmar med ryggsäck. Jag har tyvärr inte cyklat så mycket med den som jag tänkt under sommaren. När det började strama lite i vaden efter en timme blev jag orolig. Det spred sig upp till höften likt det gjorde i söndags när jag sprang. Smärtan kröp vidare mot knäna. Hjälp tänkte jag. Cykla med knäont går inte. Jag kan inte bryta för Hasses skulle och inte heller mjäka och känna efter. Bestämde mig för att ta en voltaren om smärtan inte blev bättre. Bara att vänta en stund. Det blev inte värre utan snarare bättre när jag blev lite varmare i kroppen.

Till fösta depån efter 2,5 mil rullade det bra för oss. Jag och Hasse turades om att dra med en svans av andra cyklister. Det hade börjat blåsa lite grann runt 8 tiden men det kändes inte så farligt. Däremot kändes sadeln inte bra, jag fick ont och bestämde mig för att justera den när vi nådde depån. Att sitta runt 7 timmar till skulle inte gå. Inte om jag skulle kunna gå på toaletten efteråt.

När vi stannade  i första depån passerade två större klungor däribland Claes och Fredrik. Ingen panik tänkte jag, det är ett långt lopp och mycket kan hända. Hasse passade på att ta lite vätska och pratade med en funktionär som oroade sig lite för blåsten som hade tilltagit. Strax efter depån kom de första riktig hårda byvindarna och träden böjde sig oroväckande mycket. Vi skrattade lite åt det faktum att det skulle bli tufft i motvinden.

Racereport Ragunda 100 miies
Hasse passar på att hämta vätska medan jag justerade sadel.

Innan den andra depån kom vi i kapp ett annat duolag som vi pratade lite kort med. Hasse bad mig ta det lite lugnt i den långa klättringen på stig som väntade oss. Jag kände mig pigg och stark och gick på lätta växlar. Stigen övergick till lätt utför längs med en kraftledning där det sprakade av vinden ovanför oss. Vi höll god fart utför och duolaget försvann bakom oss. Banan fortsatte på stig och vi passerade ännu ett lag och såg en ensam kille framför oss som vi kört med från början. Vi tog in lite på honom innan vi nådde depån. Han hade väntat in oss och frågade om han kunde få åka med oss, få lite draghjälp i den hårda vinden. Absolut sa vi. Tre är bättre än två tänkte jag.

Ut ur depån blev jag lite rädd för stormvindarna, de tog tag i både mig och cykeln och jag hade svårt att hålla mig på rätt sida av vägen. När vi kom ut på riksvägen fick jag vinden i ansiktet och kom nästan inte framåt. Stretade på och lät Hasse gå fram och dra en stund innan vi svängde av på en mindre grusväg. Killen bakom oss höll undan när vi växlade och så höll det på. Jag och Hasse drog och han låg bakom. Jag tänkte att det hade varit bra med lite draghjälp men å andra sidan fick inte soloåkare tränga sig mellan duo/mixlag.

I en längre slakmota böjde sig träden oroväckande mycket över oss. Jag funderade på om det verkligen var vettigt att vara ute i blåsten. Om hjälmen skulle ta emot ett träd och hur ont det gjorde att få kottar och löv på sig. Vi passerade träd som fallit ned och olustkänslan blev allt större. Hasse hade tappat lite energi och vi sänkte tempot uppför. Tog det riktigt lugnt och bestämde oss för att inte jaga 8-timmarsmålet. För att ta det lugnt och ta bort lite av rädslan för stormen diskuterade vi om det verkligen var så att vi skulle få användning för våra tidspinnar eller om det var ett skrämselskott för att ingen skulle fuska. Vi hade inte sett någon kontrollpunkt ännu. Om det var ett skämt skulle de lyckas bra. För ingen skulle våga sig på att fuska i risk att missa en kontrollpunkt.

Strax innan depån i Lien fick vi en av banans jobbigaste stigning på stig. Så pass att det inte gick att cykla. Efter att ha passerat en järnvägsbro trodde jag att vi var uppe men stigen fortsatte, ännu brantare upp till en asfaltsväg. Jag kände hur det stramade lite i vaderna. Inte kramp nu var min tanke. Fick en GT-tablett av Hasse, placebo eller inte men det släppte. Uppe på asfalten reste sig håret på armarna av vyerna ut över Ragundadalen. Vi hade utför och snart en depå. Livet var enkelt just då.

I depån kom vi i kapp Fredrik och Claes som såg pigga ut och som gav sig i väg lite före oss. Vi tog en bulle och pratade lite med funktionärerna innan vi åkte vidare. Jag hade knappt svalt bullen innan nästa långa gångbacke kom. Jag försökte att cykla så långt upp som möjligt men insåg att det skulle slita mer än att hoppa av och gå. Vi passerade Claes som var trött. Stämplade för första gången och gav oss ut på stig igen. Jag kunde återhämta mig lite innan vi åter kom ut på ändlösa backar på grusväg igen. Jag drog med Hasse på hjul. Vår medåkare hade stuckit före efter depån. Vi såg ingen framför och ingen bakom. Det blev lite ingemansland och samma bisarra känsla som uppstår med nummerlapp utan cyklister runt om.

Racereport Ragunda 100 miies

Vi visste att backen skulle vara lång men vika av på stig utför ned mot matdepån i Högforsen. Vi hade också lovats fin cykling i motionsspåret där. Vi passerade stig likt den vi cyklar i Vemdalen och blev ikappåkta av Claes och Fredrik som tröttnat på cyklingen och alla grusvägar. Jag försökte få upp stämningen men kände att det inte var rätt läge. Vi fick lyfta cyklarna över nedfallna träd och höll tummarna att vi inte skulle få något över oss.

Efter ett par kilometer kom banans finaste parti. Motionsspåret i Högforsen. Tallmostigar som i Rättvik, böljande upp och ned. Snabba svängar och lingonris. Jag tjöt av glädje och tillät mig att dra i väg lite. Väntade in Hasse emellanåt och peppade med att det snart var varmt mat. Jag kunde ha stannat där och åkt runt flera varv. Så otroligt fint och cyklingen gav mig så otroligt mycket energi. Hasse såg också lite mindre sliten ut. I verkligheten hade han fått ont i hälsenan och funderat på om han skulle kunna ta sig i mål.

Vi pausade en lång stund i matdepån. Jag passade på att göra en livesändning. Av filmen att döma var de andra inte lika roade som mig av cyklingen och att det återstod 6 mil.

Från 95 km till 160 km

Efter varm mat och en kopp kaffe studsade jag av iver att komma i gång igen. En funktionär berättade att den fina stigcyklingen vi precis hade fått åka skulle fortsätta ett par kilometer till. Vi hade också gjort det värsta av stigningar sa hon. Av klockans höjdmätare hade vi klarat av mer än hälften av de höjdmeter vi skulle ta oss an. Fredrik och Claes rullade i väg före oss med orden vi ses snart.  Jag lät vindvästen sitta kvar, tog en mugg sportdryck och tog täten ut ur depån. Hasse kände sig lite piggare efter matstoppet och vi fick njuta av riktigt fin stigcykling igen. Vi gick i en brant backe och blev passerade av ett duolag som såg pigga ut.

Racereport Ragunda 100 miies
Tänk vad korta bitar stig kan få energin att komma tillbaka!

Vi kom i kapp ganska snart och jag låg bakom dem noga med att inte tappa Hasse. Jag fick hålla igen lite i min iver över att trycka på. Stigarna inbjöd till fart. Vi hade passerat 10 mil, vi skulle snart vara i mål och ingen av oss hade en tanke på att inte klara det. Att det återstod 6 mil var en annan femma. Perspektiven på distans försvinner lätt i sådana här sammanhang.

img_5623
101 km in i loppet och jag var lika glad som jag såg ut.

img_5624

Efter stigavsnittet kom banans jobbigaste parti. Både mentalt och fysiskt. Vi skulle ta oss upp till Köttsjön via grusväg, runda sjön och sedan belönas med utförsåkning. Det hade också informerats på racemötet att det var det björntätaste området i bygden. Jag som är björnrädd var inte helt bekväm med den upplysningen. Det skulle också dröja länge innan sista depån 2 mil från mål. Vi tuggade grusväg och jag försökte se det trevliga i det. Som att naturen var fin och benen fortfarande starka. Vi konstaterade att det inte stormat lika mycket i det här området. Inga nedfallna träd eller grenar på vägen.

Jag började svettas så pass att det rann ned i glasögonen. Vindvästen var för varm. Hasse hade tidigare plockat av sig sin jacka. Vi gjorde ett kort stopp och jag kunde ventilera mig bättre sedan. Jag hade druckit ganska mycket och flaskan började bli tom. Erika skulle stå mellan depåerna med flaskor vilket räddade upp mig. Jag fick loppets första dipp efter lagningen. Erika hade sagt att vi snart skulle runda sjön och 4 mils-skylten inte vara långt borta. Men varken vändning eller skylt dök upp. Jag stretade med Hasse på hjul. Suckade lite när slakmotorna avlöste varandra. Spanade efter björnspillning och ville komma i mål. Jag bad Hasse ta täten en stund och han uppmanade mig att ta en gel. Det tog inte lång stund innan krafterna kom tillbaka och efter stämpling av vår passertid tog jag täten igen. Vi rundade sjön och fick äntligen lite medvind.

Vi passerade en extra depå med vatten och whiskey (!). Äntligen något annat än sportdryck tänkte jag och tackade familjen för sin service. Hasse blev piggare och piggare och jag njöt av farten och att inte ha sid- och motvind. Efter någon kilometer såg vi Fredrik och Claes framför oss. Jag ökade farten lite och susade förbi med ett käckt tjena. Strax därefter kom en grym backe igen. Eftersom vi precis passerat gick det inte att sakta ned så mycket.

När vi började närma oss Ammer tilltog vinden igen och jag var nära att kastas av vägen i en hård sidvind. Jag saktade ned lite i utförlöporna för att inte riskera en omkullåkning. Vi passerade 30- km skylten och jag kände målvittring. Försökte räkna ut hur lång tid vi skulle ha kvar. 90 minuter sa Hasse. Jag tyckte det lät rimligt. Sista 15 km skulle gå utför.

Vi stannade inte hos Erika vid sista lagningen utan fortsatte mot Zorb-center och de utlovade chokladbollarna. Hasse skämtade lite om att det sista han ville ha var teknisk stig. Det var precis det som vi fick innan depån. Jag var ganska mentalt trött och fnittrig och tekniken kass. Vi studsade omkring på stenar och gick så fort det gick uppför. Men vid gott mod. Jag peppade och stöttade Hasse som var sliten. Jag var säker på att vi skulle kunna komma under 10 timmar vilket skulle vara riktigt bra. Mina ben var fortfarande starka och jag fick hålla igen lite för att inte köra för fort på stigen.

Efter en liten klättring fick vi lite rolig utförsåkning vid Zorbcenter. En trevlig liten bana med ett dropp. Efter en stund i depån med chokladbollar hade vi bara upploppet kvar. Mindre än 20 kilometer och enligt funktionärerna lätt cykling. Vi skulle dessutom får medvind sa de. Jag tittade snabbt på höjdmätaren och såg att vi ändå hade en del höjdmeter att plocka.

img_5611
Sista jobbiga backen vid skjutbanan. Hasse var besviken över att inte få sett björn. Jag var mest glad att inte fått ett träd i huvudet.

Vi passerade en skjutbana med några små backar innan vi fick åka runt i en fyrhjulingsbana. Återigen riktigt rolig cykling och jag roade mig med att hoppa över stenar och trycka på i de små backarna som var. Hasse såg piggare ut och kunde hänga på. Nu var det snart målgång, snart en hamburgare i mål, vila och afterbike. Jag tänkte på chipsen vi hade på hotellrummet och det bubbel som Erika utlovat. Jag kände mig oförskämt pigg och kände ett stygn av dålig samvete när jag drog upp tempot i den sista långa stigningen upp till Bölestrand. Vi stämplade för sista gången ute på banan och hade sedan utför framför oss.

Den känslan att få trycka på i nästan 40km/h i timmen längs en grusväg var underbar. Benen svarade och jag njöt. Visst kändes alla timmar i ryggen och axlarna men målvittringen gav extra krafter. Vid 5-km skylten ropade jag till Hasse att vi hade bara tio minuter kvar. Lite väl optimistiskt. Hade det varit grusväg hade det var möjligt men sluttampen gick över blöt stig innan vi kom in i Hammarstrand och bara hade asfalt och en sista backe.

imal
Efter 16 mil är det rätt skönt att få gå i mål. Foto: Erika Holmkvist

Vi hade bestämt att gå i mål hand i hand och efter vad som kändes som en lite för lång målbacke kunde vi rulla över mållinjen och Hasse stämpla för sista gången. Vi klarade det. Båda två. Erika mötte upp med överdragskläder och jag grattade Marie till en fin andra plats i soloklassen. Skyndade mig till tidtagningsbussen för att se om vi klarade att hålla det andra mixlaget bakom oss. Det hade vi gjort och jag gick in som tredje dam. 9.21 hade tiden stannat på. Jag var så otroligt nöjd.

Efter en stund gick Fredrik och Claes i mål. Vi grattade dem till ett fint lopp innan vi gemensamt hämtade hamburgare. Vi satt kvar en lång stund i gräset och pratade igenom loppet. Jag med mycket överskottsenergi även om benen var trötta.

Vi rullade sakta tillbaka till hotellet tillsammans med Marie. Åt lite chips, tog en lång dusch och fick varsitt glas champange hos Erika och Claes innan vi åt middag på hotellet. Trötta gick vi tillbaka till hotellrummet vid tiotiden. Jag somnade med strumporna på. Trött men glad och nöjd.

Sammanfattningvis

Jag har cyklat många långa pass på cykel förut. Ett par Vätternrundor och distanspass runt 15 mil. Men det har varit på racer och inte heller den kuperingen som loppet bjöd på i lördags. Att cykla mountainbike är en helt annan sak. Det går förvisso fort på grusväg och att ligga på rulle (bakom varandra) eller i klunga gör det lätt, precis som på landsvägen. Men när man kommer in på stig sjunker farten, kroppen får jobba på ett helt annat sätt. Det var därför oerhört svårt att veta hur mycket jag kunde ta i och vilken tidsmål vi skulle ha. Runt 8 timmar tänkte vi skulle vara realistiskt, det skulle ge en snitthastighet på 20 km/h. Det kanske hade gått om det inte varit storm bitvis. Det kan lätt bli många OM om man när analyserar efteråt. Men så mycket kan hända under ett så långt lopp. Det räcker med en punktering, någon som går in i väggen eller att orken tryter under en längre sträcka. Vi klarade oss från punkteringar och cykelhaveri men Hasse fick en svacka som han hade svårt att ta sig ur. Där kom styrkan av att tävla i ett lag. Vi hade varandra och jag som var pigg fick dra mer för att låta Hasse vila och komma tillbaka. Att få köra en tävling tillsammans med någon annan ger en helt annan dimension. Du är inte snabbare än den långsammaste av er två och egen prestation får stå åt sidan, på ett positivt sätt. Dessutom har du alltid någon som peppar och kan ta en stor del av dragjobbet om du blir trött.

Vi gjorde ett fanatiskt bra jobb tillsammans, en grym tävling där ingen av oss sjönk i humöret. Där vi höll i hop det hela ända fram till målet. Det tog med depåstopp inräknat 9 timmar och 21 minuter. Det är ungefär en halvtimme mindre än min snabbaste Vätternrunda. 9 timmar på en cykel är lång tid och det kändes självklart i kroppen även om jag var pigg i mål och glad nästan hela loppet.  Jag är stolt över det vi gjorde och framförallt stolt över Hasse. Glad att få möjligheten att dela upplevelsen och göra jobbet tillsammans. Det ger som sagt en hel ny dimension till tävling och gav mersmak. Långa lagtävlingar är häftigt.

Erfarenheter jag fick med mig

Cykel– Nu har jag inte valet att välja mellan hardtail eller fulldämpat. Hade jag haft det hade jag kört på hardtail så som jag gjorde. Däremot fick jag frågor under loppet om det inte var allt för skumpigt och svårt med den cykel jag har. Efteråt träffade jag en cyklist som var lite besviken att arrangörerna inte rekommenderat fulldämpat. Jag kör långloppen på hardtail, är van de rotiga och stökiga stigar vi har här uppe. För en mindre van stigcyklist kan stigarna upplevts som stökiga och svåra.
Vätska– Vi hade turen som fick lagning under loppet och jag gjorde av med tre flaskor sportdryck och tog en mugg sportdryck i en depå. Mer än så gjorde jag inte av med. Dock klädde jag mig för varmt efter matstoppet och svettades mer än jag skulle och därmed tömde mycket vätska. I efterhand skulle jag ha druckit mer med tanke på att blåsten gjorde sitt.
Energi- Jag hade packat ned för mycket energi. Men det är bättre med för mycket än för lite. Jag åt en bulle i 3 av fem depåer, en chokladboll, lite varm mat och en brödbit, en snickers och två bars. Det räckte gott och väl. Snickres gjorde mig illamående och på slutet kände jag mig alldeles för mätt.
Kläder– Det var svårt att veta hur mycket kläder jag skulle behöva. Det skulle enligt väderleksrapporten regna lite under dagen, blåsa rejält och vara runt 10-11 grader varmt. Jag valde korta cykelbyxor men stoppade ned benvärmare i väskan. Tunn underställslinne, cykeltröja och armvärmare. Det fungerade fint men blev lite kallt utför. Hade med mig vindväst som jag tog på mig men sedan fick ta av när det blev för varmt. Något jag saknade var skoöverdrag. Jag frös om fötterna under hela loppet.
Vikten av taktik– Var inte så så stor bortsett från att inte rusa i starten eller bränna för mycket de första milen. Eftersom vi cyklade tillsammans kunde vi hjälpas åt med dragjobb och risken att bli själv obefintlig. Jag kände mig stark under hela loppet och hade mycket krafter kvar när vi hade 15 km till mål. Jag hade hushållit med mina krafter bra.
Pannbenet- Det var starkt. Jag höll humöret uppe under hela loppet och fick en liten svacka när det var fyra mil kvar. I stället för att bli irriterad tog jag en gel, vilade en liten stund bakom Hasse och kunde sedan öka farten igen.
Mentala biten Precis som med pannbenet var jag stark. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli mycket grusväg och inte så rolig cykling emellanåt. Det var en räddning för grusvägar är inte särskilt roligt. Jag tappar lätt fokus och ger upp. Nu när backarna i bland var oändligt långa fokuserade jag på kadensen (hur snabbt man trampar) och att prata med Hasse, peppa honom och samtidigt mig själv.

Till sist och inte minst

Så vill jag rikta ett stort tack till arrangörerna av loppet. Det var proffsigt och att det var det första loppet de arrangerade märktes inte. Banmarkeringen bra utmärkt och ingen risk att åka fel. Det kändes som de verkligen lagt ned hela sin själ för ge oss deltagare ett fint lopp. Jag vet att de hade haft problem med att banmarkeringar slitits ned i omgångar och arrangörerna varit ute och satt tillbaka dem, gång på gång, även på tävlingens morgon.

Vänliga och engagerade funktionärer som verkligen såg till att alla fick fin service i depåerna. Det bjöd på hembakta bullar, chokladbollar och hejarop. Alla flaggvakter som kämpade på i de hårda vindarna med ett leende på läpparna. Det kändes som hela bygden var ute och hejade på oss så även i mål.

Vilket cykellopp får du efter målgång gå och hämta ett foto av dig själv inramat? Här fick man det! Bara en sådan liten sak som utstrålar värme från de som gör loppet. Vill du göra något annorlunda, plocka höjdmeter och verkligen utmana dig tycker jag du ska anmäla dig till nästa års upplaga.  Kommer vi göra om det? Jag kommer att stå på start nästa år. Hasse kände att en gång räcker.

1

8 Comments

    1. Helena augusti 30, 2016 at 16:21

      Tack Camilla! Nu när jag har landat lite i det känner jag mig riktigt stolt och nöjd. Det är fanatiskt hur mycket kroppen klarar 🙂

      Reply
  1. Clara Edvinsson augusti 30, 2016 at 09:56

    Wow vad häftigt! Att sitta på cykeln i så många timmar är påfrestande, inte minst i skogen kan jag tänka mig. Coolt att man fick ett målfoto!
    Clara Edvinsson recently posted…Idag började hösten för migMy Profile

    Reply
    1. Helena augusti 30, 2016 at 16:22

      Det är ju det, vätternrundorna kändes lätta i jämförelse på något sätt. Eller hur! Vilken grej, otippat men roligt och det värmde verkligen i hjärtat att arrangörerna gjorde det lilla extra med foton.

      Reply
  2. Pingback: Bloggens topp 5 2016 - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

  3. Pingback: Det blir ingen fjällmara men Ragunda 100 miles - Helena Enqvist

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.