Det som låter lätt på pappret är ofta jobbigast i verkligheten- på tal om intervaller

Lång rubrik. Långt lidande på trainen. Det enda som är kort är mitt minne. Tur är det så i vissa sammanhang annars vetetusan om jag skulle träna. Eller i alla fall träna lite hårdare.

Jag har längtat trainer ett tag nu. Från att förra året haft dåligt samvete och känt en stress över att inte cykla utomhus är det motsatt nu. Jag får inte till några strikta cykelpass inomhus för jag cyklar mest utomhus. Ett trainerpass har jag avverkat sedan i höstas. Det är inte mycket att hänga i julgranen sett till enbart trainerträning. Däremot kör jag regelbundet spinning och cyklar ute. Bra så tänker jag. Det är bara det att det är lite svårt att fokusera på cykel mer än att bara cykla lite fort här och lite tuffft där nu när jag inte har så stora cykelmål till sommaren. Strunt samma. Det blir med all säkerhet bra. Men bara för att jag inte tänker köra långlopp och sasta på tävlingar så är det faktiskt ganska skönt att ta ut sig så rejält. Så där att benen är skakiga efteråt och jag helst vill ligga ned en stund så att världen slutar snurra.

Nu blev jag dock lite mjäkig och tänkte att de där fakirintervallerna faktiskt är rätt lätta att genomföra och så mycket mindre jobbiga än att tex köra fyra eller 1 minutersintervaller. Ett enkelt upplägg- 30 sekunder på max följt av 5 minuters lätt tramp och upprepa till klockan piper för sjunde gången. Ingen match! (?)

Om mitt minne hade varit lite mindre guldfiskaktigt hade jag kommit i håg att den här formen av intervaller är så fruktansvärt jobbigt. Så jobbigt att det inte går att beskrivas utan bara upplevas. I dag kände jag lite tidsbrist och kortade ned vilan til 3 minuter.

Det är en falsk trygghet av lagom-jobbigt. När uppvärmningen är klar och 30 sekunder fullt spett väntar känns det som en droppe i havet. Ungefär tills det gått 15 sekunder och benen inte längre trampar runt av farten och kraften man får till i starten. Efter 3 mintuers vila är man invaggad i en falsk känsla av total återhämntning och peppar sig själv lite käckt att 30 sekunder inte är så farligt. Repeat på ovanstående tills det återstår 3 intervaller. Då går 3 minuter så otroligt fort och 30 sekunder känns som 3 minuter. Näst sista intervallen smakar det lite blod i munnen. 

Det som låter lätt på pappret är ofta jobbigast i verkligheten. 3,5 minuters sammanlagd intervalltid är inte att leka med. I dag fick jag slita rejält och hade svårt att få upp pulsen i önskad zon och lika svårt att få ned till återhämtningsläge. Sliten troligtvis eller så var det för kort vila mellan intervallerna för att jag skulle kunna ta så som jag brukar i den här intervallformen. Kanske lite ovana också. I morgon blir det vila för pumpen.