Formkollsbackarna gav bra besked

Jag har ett par långa backar i området runt stugan. Backar som är bra att stämma av sin form i. Backar som jag bara ett par gånger per år cyklar fort i. De är hemskt jobbiga och att köra sitt bästa i dem gör fruktansvärt ont.

Backarna finns som segment på Strava och en av stigningarna går hela vägen från Åsarna till toppen av Klövsjöbacken. Det är 14,2 km av lite småknottrig asfalt som är så där segt jobbig.

Förra gången jag stämde av min backform var i slutet av juli i fjol. Då hade jag krut i tassarna efter några månaders cykelträning. Ambitionen i dag var att ta mig upp och få en tid att kunna stämma av lite längre in på sommaren. Det är trots allt bara slutet av maj. Jag hade peppat mig själv så pass mycket att jag var nervös i bilen ned till Åsarna där jag skulle hoppa av och cykla sista biten till stugan. Lika nervös som inför en tävling. Kroppen kändes seg och benen trötta. Hade haft huvudvärk på jobbet och inte ätit någon middag.

Jag tänkte att oavsett vad tiderna skulle hamna på så är det bra träning att pressa sig på det här sättet. Jag behöver det. Både för självförtroendet och för att försöka bli bättre uppför. Hårt jobb brukar betala sig i sinom tid.

Jag var nära att kräkas på toppen av Klövsjöberget efter första backen. Under den sista biten av backen hade jag blivit så darrig i armarna att jag blev lite orolig att svimmma av. Känslan på toppen var så där. Det hade gått skapligt fort men inte så som det gjort förra gången. Jag hade dessutom tryckt på lite för mycket från Åsarna i dag.

Jag återhämtade mig utför mot Klövsjö och noterade nytt hastighetsrekord utför. 62,6 km/h är galet fort för att vara mig.

Med skakiga ben och armar försökte jag hålla skapligt tempo till den sista backen, Torrvallen. Den passerar jag alldeles för många gånger sommartid men tar sällan i för den är för jobbig för det. Men att ge sig och bara trampa upp fanns inte. Jag fick en bra start men kände att benen pös i hop under mig. När jag passerade en flock renar tappade jag fokus och fick inte upp farten sedan. Men jag slet. Trampade för att överleva och peppade mig själv att varje meter är grym träning.

Det är vår i Storhogna!

Uppe på platten innan avtagsvägen till stugan var jag tvungen att parkera cykeln mot en reflexpinne och hämta andan och försöka att inte kräkas igen. Benen darrade och jag längtade mat och ett glas vin. Rullade sedan de två sista kilometrarna i i snigeltempo innan jag kunde svänga upp vid stugan och sätta mig på bron. Bli serverad en kopp kaffe och sedan få middag.

Kunde sedan stämma av passet på Strava och klppa mig själv på axeln. Klövsjöbacken hade gått 5 sekunder snabbare än förra gången och här någonstans är nog gränsen för vad jag klarar att pressa mig uppför den. Den långa stigningen från Åsarna tog 3 minuter och 8 sekunder snabbare och Torrvallenbacken 20 sekunder långsammare.

Det tar sig och jag tror att jag kan få till ett par starka klätterben under sommaren. Fortfarande är just backar min svaga sida och sådant ska man träna på. Fördelen här jämfört med hemma i stan att backarna är långa och tar tid. Att nästan gå på rött i 11-12 minuter är bra för självförtroendet.

Nu väntar en helg med fler backar. Just nu undrar jag hur jag tänkte när jag planerade in helgens backfest…

Blåbärsriset har tittat fram och det är snöfritt runt stugan!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: