Med Fatbike på fjället

Med Fatbike på fjället kommer man långt, en helt ny värld av snöäventyr öppnar sig och känslan av aldrig vilja cykla hem får man med på köpet.

Just det ovan sammanfattar min söndagseftermiddag. Fatbiken är återlämnad till butiken och det känns lite sorligt. Som att säga adjö till nyfunnen vän som man bara vill lära ännu mer. Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var så roligt som det faktiskt var. Det är en helt annat form av cykling som för tillfället är precis den cykling som jag behöver just nu. Den där lekfulla och kravlösa. Den för sinnet och för huvudet när det kryper lite i kroppen av att inte längre köra tuffa träningspass för att förbereda sig inför en tävlingssommar på mountainbiken. Till sommaren stundar lite andra mål än tidigare.

I sen eftermiddagsol och en sakta skjunkande temperatur tog jag mig sakta uppför fjället. Till skillnad mot lördagens misslyckade försök där bakdäcket inte drev och framdäcket sladdade okontrollerat gjorde cyklen precis som jag ville och tog sig fram utan problem. Jag hade frågat mina cykelkunniga happykompisar som rådde mig att ha så lite luft att fälgen nästan kändes. Då skulle jag få driv. Det fick jag även om det blev ännu mer tungtrampat och bakdäcket nästan ville kavla av sig av fälgen på vägen innan jag kom ut i snön. Det krävs lite för att hitta lufttrycket för sin åkstil och vikt. Att vessel/skoterspåren var lite mer uppkörda efter snöfallet på lördagen gjorde nog sitt till också.

Jag trampade upp ett par kilometer längs med skoterleden mot Samvevistet och tog några avstickare utan för leden. Överaskad av hur fint däcken bar i den mjuka snön och hur roligt det var att ta lite fart och hoppa i skoterspårets små ojämnheter. Det var en sådana där ren och skär cykellycka när man inte vill sluta utan bara fortsätta hur länge som helst. Så som det kan kännas på vårkanten när de första stigarna har tinat fram. Där uppe på fjället stannar tiden på något sätt. Hasse bad mig att lyssna en stund, lyssna på tystnaden. När solen började gå ned, när jag vänt ansiktet mot solen en sista gång och fötterna blev lite för kalla fick jag vända ned mot hotellet och tillbaka till bilen. Ställa upp cyklen för sista gången på taket och känna att den gott och väl kunnat stanna kvar hos mig.

Jag konstaterade att just i sådana här förhållanden kommer verkligen en Fatbike till sin rätt. De breda däcken ger stor kontaktyta mot snön och att ge sig ut i snön var inget problem så länge jag höll driv i benen. Någon dämpning saknade jag inte fram utan däcken sväljer tacksamt alla ojämnheter. Visst är det mycket massa som ska ta sig fram, det svider av trötthet i benen och det är tungtrampat men det gör inte så mycket. Det behöver inte gå fort. Att packa en ryggsäck med fika och bara trampa längs skoterleden kilometer efter kilometer är precis vad jag skulle vilja göra nu under vårvintern. Upptäcka vinterfjället på två hjul, två feta hjul. Jag kommer att leva på den här helgen länge. Spara på minnet av två dagars cykeleufori och drömma om en egen fatbike till nästa höst!

Har du aldrig provat en sådan här cykel tycker jag du ska göra det! Hyr för en dag eller två. Packa med fika och ge dig ut på äventyr i snön! Jag tror inte att du kommer att ångra dig.