• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När backarna planar ut – om att känna sig stark

När backarna planar ut – om att känna sig stark

I tisdags tog jag en sen kvällsrunda. Hasse skulle ut med kameran och fota lite och jag hade rastlösa ben. Jag ville köra riktigt hårt i några backar och på Katrinaslingan. Skidspåret på toppen där jag kör intervaller både på cykel och på skidor. En slinga med otroligt fin singeltrack. I höstas satte jag en bra tid på den slingan. En tid jag gärna ville slå.

Jag kände mig trött när jag cyklade hemifrån. Kände att jag skulle behöva lång tid att komma i gång, så som jag numer känner nästan jämt. Men när kroppen har blivit varm brukar den tända till. Jag hade inga större förhoppningar om att slå rekordtid på slingan och än mindre kunna trycka mycket kraft i den långa grusbacken upp till skidspåret. En backe jag bara åkt nedför. Men jag skulle prova. För oavsett om jag skulle vara snabb eller inte ville jag att det skulle kännas i benen.

Jag körde så hårt jag kunde upp för backen. 1.5 km lång med en snittlutning på 5.6%. En av de lite snällare backarna vi har i området. Och det kändes. Riktigt mycket men samtidigt också med en underlig lätt känsla.

Jag körde sedan Katrinaslingan. Försökte att stå upp och trycka i de små motluten. Försökte att ta kurvorna på ett snabbt och säkert sätt och trycka så mycket som jag förmådde. Första halvan gick i hissnande fart. Så där så det känns som man vill bromsa lite för att det går för fort. Andra halvan lite långsammare. När jag tagit mig runt och pustat ett tag kom den där tanken om att jag inte har vant mig vid min fart på stig den här sommaren. För det känns yxigt och segt men i verkligheten går det fort.

Jag fortsatte med några backar till och stigar som jag inte kört på länge och ville komma hem och se min tid på Katrinaslingan. När jag laddat upp passet hade jag putsat min tid med 36 sekunder på en slinga på 2.2 km. Jag hade även matchat de bästa herrarna uppför den första grusbacken och fått en fin andra tid bland dem. Resten var också kronor och pokaler. Med en lite trött men stark kropp. Även under de två senaste passen har backarna känts lätta. Som om backarna har planat ut. Det har funnits driv i benen och jag har gått på låg puls med med god fart.

Det är fint att känna sig stark. Det är fint att känna att cykelbenen faktiskt inte varit så här starka förut och framförallt fint att tekniken har utvecklats mycket under sommaren. Men allra finast efter 11 års cyklande att äntligen tycka om backar. Som jag slitit med dem. Som jag har avskytt varje motlut och aldrig fått det att stämma. Jag har gett upp. Jag har alltid hamnat efter. Det har varit min akilleshäl på lopp. Där jag tappat mest, blivit omkörd och förlorat bra placeringar. Jag har tänkt att jag inte är skapt för att klättra. Att benen inte räcker till eller att jag varit alldeles för tung. Jag skrev ett inlägg förra sommaren om just det här och hade ingen aning om hur jag skulle bli bättre.

Jag har också funderat på mycket på hur jag ska lära mig att tycka om backar. Hur jag mentalt ska klara av att pressa benen och inte ge upp så fort jag tappar fart. Jag sliter med backintervaller. Jag provar i olika tempon och tränar på att hålla kadensen uppe. Allt för att bli lite bättre.

Jag tänker i bland att jag inte är skapt för backar. Har inte den där bergsgetskroppen utan är lite mer som humlor. De kan ju flyga trots allt och jag är inte dålig att klättra. Benen är starka men det är huvudet som sätter stopp. Det är någon form av hatkärlek till backarna. Inte en förkärlek utan hatkärlek.

Sedan vi köpte stugan för några år sedan har jag tränat backar i större utsträcknig än innan eftersom de är ett naturligt inslag här. Jag kommer ingenstans utan att klättra. Jag har nött upp och ned. I timmar. Branta, slakmotor och fjällstigar uppför. Sakta men säkert har jag hittat glädjen i dem och först nu lärt mig att inte stressa. Inte bli besviken när farten inte är hög.

Jag är inte nämnvärt lättare nu än för några år sedan och har fått lämna tanken om att det suttit i min kropp. Jag har bara lyckats knäcka backkoden. Den mentala backkoden och samtidigt blivit bra på det jag tränat. Jag svarade nog mig själv i det där inlägget från förra sommaren. Att jag får fortsätta att träna intervaller och att det handlar om att det mesta sitter i huvudet.

Tänk ändå vad fanatiskt kroppen är och hur mycket man kan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Hur häftigt det är att kunna sträva mot att se hur bra man kan bli på något. Glädjen för mig sitter inte i att vara bättre än andra utan att bli bättre än mig själv och att våga vara modig i bland och i bland att våga misslyckas. Likaså att i bland våga gå utanför bekvämlighetszonen och försöka tycka om känslan när det är riktigt jobbigt.

Det spelar ingen roll om det handlar om att åka fort eller att klara en teknisk stig eller ett hopp, det ger ändå bränsle att fortsätta driva sig framåt.  För belöningen är värd det. Belöningen i form av glädjen över att ha klarat en klurighet eller klarat en lång jobbig backe.

Fotona har Hasse tagit. Kan väl säga att jag tog i lite extra när jag såg att han satt i diket med kameran. Ungefär som när man blir fotad på lopp. Man försöker se lite mindre oberörd ut och tar i lite extra. 

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Märta

    augusti 12, 2018 at 13:14

    Önskar att jag också kunde vänja mig vid backarna, eller rättare sagt att börja tycka om dem. Jag ger upp alldeles för lätt. Det räcker jag ser en brant backe så tar jag för givet att det inte kommer att gå, och ger den knappt en chans. Borde testa oftare.

    Svara
    • Helena

      augusti 15, 2018 at 08:48

      Gör det! För det släpper till slut 🙂 Envis vinner som det heter. Men jag förstår dig, det är lätt att ge upp innan man provat. Jag kände mig ofta stressad för att komma upp så fort som möjligt vilket gjorde att jag ofta körde för hårt i början. Nu försöker jag ta det lite lugnare. Lycka till med backarna!

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.