• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När det släpper – om vinterträningen

När det släpper – om vinterträningen

Elna skrev häromdagen om att hon tappat sitt varför och hittat det igen. Vi har pratat om det i podden, vinterträningen och att det kan vara lätt att tappa bort sig själv under de mörka månaderna. Tappa bort sitt träningsjag. Jag har haft en kämpig träningsvinter. Kämpigt på det sättet att motivationen har kommit och gått. Jag har inte känt att jag utvecklats något. Snarare tyckt att jag backat. Det har varit många frustrerande timmar på trainern när jag i mitt tyckte inte haft några watt att leverera. Har varit nära att ge upp och inte kunnat se varför jag ska vara så fokuserad och strikt. Det spelar liksom ingen roll, jag är ändå inte särskilt bra. Bara medelmåttig. Så har tankarna gått medan jag gjort många av mina pass. Betat av dem. I bland har det där varför dykt upp. Som att jag ska till Norge och cykla i kanske 42 timmar i ett sträck och lägga 30 mil bakom mig. Jag ska ställa upp i mina första endurotävlingar och allt går väl även köra MTB-Sm. Köra småtävlingar och hänga mycket i skogen, på stig och i fjällen.

Det är mitt varför och jag vill vara förebredd. Känna mig stark och kunna göra mitt allra bästa. Klara av det som jag satt upp som mål. Se vad en vinter av strukturerad träning skulle göra för min form. Hur bra jag kan bli när jag har riktigt bra förutsättningar.  Inte jämfört med andra utan med mig själv. 

Men det är oerhört svårt att alltid ha sitt varför-fokus i alla stunder. När jag sitter på min racer i vardagsrummet och ser min zwift-avatar och en klocka som tickar ned. När jag inte kommer en enda meter framåt i verkligheten och stigar, tävlingar och skogen är långt borta. När jag lägger på vikter på stången för att göra marklyft eller gör vadpressar tills mjölksyran gör ont. När det är mörkt ute och kroppen känns sliten. När timmarna går under distanspassen med kalla händer och mycket vinterkläder. Då är det inte heller lätt att att vara objektiv och faktiskt se att det sker en förbättring. Att jag tar några kliv framåt.

Efter att vi spelade in det där poddavsnittet och jag skrev lite om det här i bloggen har det vänt. Mina egna tankar om hur dumt det är att vara missnöjd på en kropp som gör allt för att ta sig igenom ett pass har det vänt. Först kom de lite mer ljusa eftermiddagarna och möjligheten att köra fler av intervallpassen utomhus. Sedan en vecka av alternativ träning och mindre intensitet. Där jag kunde ägna timmar åt skidor. Fatbikepass på skoterspår med kaffe i ryggsäcken. Sedan lite mer cykling med andra. Saker som är viktiga för den glädje som jag försöker att ha min träning i stor utsträckning som det är möjligt.

Nu kom också känslan av att vara stark. I går under ett distanspass med Sandra. Även om benen var sega kändes hjärtat starkt. Ett par timmar är ingen match längre och jag blir inte sliten. För distanspassen är kanske de som gått allra bäst i vinter? Och så orden från Sandra, om att jag var stark, både i gymmet och på cykeln. Hur häftigt det är att se att träning ger resultat. Det stärkte mig. Fick mig att reflektera och faktiskt inse att hon har alldeles rätt.

På rulle på starka och kloka Sandra

Eller som i dag. En klassisk Happyride i distansfart med lite inslag av högre fart på stig. Fika och skratt. Umgänge och någon att ligga bakom och några ha bakom sig. På stigar som slipar tekniken. Trots att jag kände mig trött när jag rullade upp till mötesplatsen och slängde som jag brukar en liten trött tanke om att min cykel är så tung och glädjedödande på stig så sprätte benen. Jag kunde hålla rygg utan att gå på rött. Jag kunde trycka på lite och komma i fatt. Hålla mig i tänkt pulszon och köra snabbare än jag gjort på mycket längre. Mycket snabbare och tryggare än på länge. Då kändes inte all vinterträning förgäves och framförallt har alla timmar gett mig en riktigt stark och stabil grund. Som jag nu kan finslipa på.

Den här helgen behövdes. För den har gett mig en enorm motivationsboost. En glädje i kroppen som det var längesedan som jag kände och en hunger om att ta igen. Göra passen så bra jag kan och snart kunna köra stig så bra som jag kan när jag väl har min mtb med sommardäck. Det har också skapat en enorm längtan efter nummerlapp och riktigt mycket mjölksyra i kroppen. Snart är vi där. Snart står tävlingssäsongen för dörren och jag kommer att få leka hela sommaren igenom. På tekniska stigar, utför och utmana mina fysiska gränser rejält. Och precis det har jag tränat för i vinter.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

    • Helena

      april 2, 2019 at 18:14

      Det är kanske är en klen tröst, men det brukar vända, när man minst anar det och för mig i takt med ljuset och att det blir roligare att träna utomhus. Men motivationen kan vara klurig och när den försvinner svårt att hitta tillbaka trots att man så gärna vill.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: