• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När vintern kom på besök preppas fatbikestigar igen

När vintern kom på besök preppas fatbikestigar igen

För någon vecka sedan töade all snö bort. Det blev plusgrader och blåste oavbrutet. Ishalka och bitvis snöfria stigar i slutet av februari kändes underligt i vinterland. Jag trodde inte att det skulle bli någon mer möjlighet till fluffig fatbikecykling på stigarna som preparerats under vintern. Inte heller skulle det vara möjligt att skidor på hemmaplan. Jag njöt därför lite extra av fatbiketuren i stugan häromhelgen. Skrev att fatbikesäsongen inte var över där riktigt ännu. Hårda skoterspår och vårvinter i fjällen står för dörren. Men man ska inte ropa hej fören man är över bäcken. Det har nämligen snöat stora mängder här i stan. Så pass mycket att det återigen är vinter på riktigt och så där kyligt det brukar bli på nätter och tidiga mornar för att sedan bli varmare när solen kommer fram. Klassiskt Marsväder med andra ord.

Under veckan har mina sociala flöden svämmats över av vänner som cyklat magiska skoterspår och stigar runt om stan. Det blev nämligen uppehåll i snöadet i mitten av veckan. Jag längtade ut på fatbiken. Till vintercykling på riktigt och inte snurrande på cykelbanor för att få tiden att gå. Men väderleksrapporten lovade mer snö under slutet av veckan och början av helgen. Anande att det kanske skulle bli svårt att ta sig fram. Jag och Sara (som för övrigt ska cykla för Skoda Cycling team runt Vättern, hur häftigt är inte det?) hade bestämt att göra sällskap på distanspasset. Hon lika sugen på fatbike som mig.

När Jocke Eksilsson varit ute med en sk snowdog, en maskin som trycker perfekta fatbikespår, och preparerat stigar runt Lillsjön och ovanför E14 mot Torvalla bestämde vi oss för att prova. Det fick bära eller brista i dubbel bemärkelse. För att addera lite mer tid till passet så föreslog jag en sväng ut till Vallaland, skogsdungen på Frösön som en annan eldsjäl- Hans skottat och preparerat. Därifrån åka tillbaka till stan och upp mot Lillsjön. På så sätt skulle vi kunna få i hop runt 3 timmar.

Trots idogt snöande under veckan var stigarna i Valla över förväntan. Uppskottade och hårda trots fluffig nysnö. Flowiga utför och lagom jobbiga uppför för att vara ett distanspass. Jag sa till Sara att det är bra träning att vintercykla på det här sättet. Vanan att köra stig bibehålls på ett annat sätt att enbart cykla vägar vintertid. Att det inte går lika fort utför nu som på sommaren är en annan sak. Det kommer bara stigarna tinar upp och jag sitter på min vanliga mtb.

När vi kände oss nöjda cyklade vi från ön och upp till Lillsjön. Fick släppa ut mycket av luften i däcken för att ta oss fram på de lite mjuka stigarna. Sara en lång bit framför. Hon är duktig att cykla i snö. Jag en bit bakom och har inte riktigt samma flyt.

Det var enkelt att följa Jockes spår han dragit dagen innan. De som slingrade sig upp under E14 och vidare i övre Spikbodarna. Slingor som till största del bara existerar på vintern.

Runt oss hade vi snöulliga träd och jag tänkte flera gånger att det var en bonus. En bonus att återigen få cykla i ett vinterlandskap likt det som var efter jul. Att känna att våren gärna får vänta lite när det är så fina förhållanden. Tänkte också med värme på hur otroligt stort engagemang det varit under vintern för att få till cykling i skogarna omkring stan. Vid varje snöfall har det preparerats om. Det har varit många olika redskap för att ordna den bästa stigen. Det har trampats med snöskor, med däck bakom i sele, med miniskoter och pulkor. För att ett förhållandevis litet gäng ska kunna njuta av vintrig stigcykling även när snön ligger djup. Det är en lyx helt enkelt.

När vi vänt på ett hygge och kom ned i skogen igen hörde vi motorljud och en liten stund senare kom spårpatrullen åkandes. Jimmy och Jocke hade precis plattat till våra spår och skulle fortsätta en bit upp. Nyfiket studerade vi snowdog:en och vinkade av dem när de åkte iväg. Vi bestämde träff för lunch efteråt. En stund senare kom de i fatt oss igen och vi fick pinfärska spår att åka i precis bakom. Alldeles för mjukt egentligen för spåren behöver likt pistade skidspår få frysa till lite för att bli riktigt bra.

Efter lunch i magen och ett hejdå till Sara rullade jag sista biten hem med en skön känsla i kroppen. Över att känna att jag är på banan igen, känna cykelglädje och ha en kropp full av endorfiner.

För lika fint som det är att cykla fatbike på skoterspår är det att få cykla sådana här stigar. Att flyta fram på snön, ta kurvor med nästintill platta däck. Höra det dova mullret av stora hjul mot snön. Det är vintercykling när det är som allra bäst tycker jag. När cyklingen inte bara handlar om att samla värdefulla distanstimmar genom att nöta vägar. Utan i stället samma lekfulla cykling i skogen som på vår, sommar och höst. Där tiden rinner i väg utan att det känns långt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att köpa fatbike är inget jag ångrar även om min cykel är tung och i bland bara evinnerligt jobbig att hantera. Men den ger möjligheten att cykla året om när cykelsäsongen inte tar slut utan bara byter skepnad.

När vintern kommer på besök preppas det fatbikestigar igen och jag hoppas vintern stannar lite till. Någon vecka bara. Sedan är jag redo för vårcykling.

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: