Roads like these – om oändliga grusvägar på cross

Om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt förstått tjusningen med att cykla grusvägar.. De har varit ett nödvändigt ont som transportsträckor mellan stigar och för den nödvändiga distansträningen. De har varit långa och enformiga och i bland tråkiga. Skumpiga och långsamma på mounatinbiken och omöjliga att cykla med landsvägscykeln. Men i bland har ändå nyfikenheten väckts när jag cyklat förbi på racern. Nyfikenheten över att se var den leder och vad som finns efter den. Att kunna ta sig lite längre in skogen och och få andra rundor att cykla.

När vi köpte stugan i Storhogna fick den där nyfikenheten lite mer bränsle. För runt oss finns det miltals av vägar. Till små byar, fäbodar och sevärdheter i de djupaste av södra Jämtlands skogar. Vår vän John har visat oss några pärlor och pratat varmt om den fina cyklingen mellan stig och landsväg. Det som han tycker allra bäst om. Jag och Hasse har pratat om det. Hur fint det måste vara att njuta av farten på en väg i ett höstlandskap och inte behöva tänka så mycket på vad som finns framför framhjulet. Inte alltid vara tvungna att åka asfalt på mountainbiken för att nå de få men otroligt fina stigrundorna vi har på fjället. Hur bra det skulle kunna vara att få variera sin cykling i bland.

Förra gången vi sågs och cyklade John, Hasse och jag pratade vi om att det skulle vara trevligt att köra grusvägar med cross. John var övertygad om att jag skulle tycka att den här typen av cykling skulle vara riktigt rolig. Vi bestämde oss sedan för att ta en gemensam tur.

En cross eller gravelbike är enkelt beskrivet en cykel som ser ut som landsvägscykel men har lite bredare och grövre däck för att klara gusvägar och enklare stigar och ge bättre komfort. Den går lika bra att cykla med på asfalt också. De finns med skivbromsar som tar lite bättre. Eftersom jag inte har någon egen cross så var Cecilia Thomasson snäll och lånade ut sin fina Trek Crocket med skivbromsar.

Jag var både nyfiken och lite skeptisk när vi körde ned till stugan förra helgen. Skulle det verkligen kännas bekvämt på grusvägarna utan att ha möjlighet att låsa upp dämparna? Skulle jag tycka att det var roligt att bara trampa utan att tänka på linjeval och få hoppa över lite sten och rötter?

När vi rullade ned via asfalten till Golfbanan där vi mötte upp John kändes det riktigt bra. Det rullade lika fint som med racer. Den som jag saknar och längtar efter men aldrig tar ut efter att stigcyklingen tar vid. Trots lite bredare däck höll vi fin fart och när vi tog in på första grusvägen mot Söderhögen kom crossen till sin rätt. Det tog inte många hundra meter innan jag kände hur leendet blev större och jag förtjust ropade till Hasse och John att det var roligt. Så otroligt roligt.

Vi hade planerat en längre runda med mycket grusväg och många stopp och jag njöt hela tiden. Av hur bekvämt det var ändå, av fartvinden och känslan av att cykla landsväg fast på grus. Hur kilometerna tickade på utan någon större ansträngning. Av den sköna kuperingen som grusvägar hemmavid stugan består av. Att cykla genom små byar som vi annars inte passerar. Av känslan att ligga på rulle och över att det var så otroligt roligt.

Det var en form av cykling som jag faktiskt längtat efter fast jag inte riktigt vetat att den fanns. Att kunna svänga av på första bästa grusväg utan att vara begränsad till cykeln. Eller att byta grusväg mot asfalt utan den tunga lite tröga känslan som mountainbike ger. Och framförallt för komforten när det går att ändra ställning på ett annat sätt. Händer i bocken, på bromshandtagen eller uppe på styret. Det som gör att min kropp orkar många mil och timmar i sadeln. 

Det blev en av sommarens finaste distansrundor där målet inte var att bli svettig eller trött. Utan att komma ut och få många timmar i sadeln i skönt tempo. Få uppleva alla fina grusvägar som i bland var smala och slingrande och i bland breda. Vi hade inte bråttom. Inte alls. Vi gjorde en avstickare till Linafallet för ett kaffestopp. Ett alldeles lagom stort fall med spännande historia från tiden då de flottade timmer.

Sedan rulla ned mot den vältrafikerade E45 och ta mot byn Rätan. Den by jag bodde i förut och min mamma bor kvar i. Ta sig tid att stanna för glass på campingen i byn där jag en gång sommarjobbade.

Njuta en stund i solen och konstatera att klockan hade gått och det snart var eftermiddag men att ingen av oss hade särskilt bråttom hem och sedan bestämma oss för att göra rundan lite längre. Cykla den fina grusvägen efter Nästelströmmen strax utanför byn ned mot Handsjön. Stanna ännu en gång för en kaffepaus när vi kommit på att vi hade en termos till med kaffe.

Peppa varandra att den sista biten uppför Klövsjöberget inte alls skulle bli så jobbig med nästan 10 mil i benen och spurta ned till Ica i byn för att hoppas på att de hade öppet för en glass till. Spurta vidare till golfkrogen när affären stängt flera timmar tidigare och pusta ut en stund med en dricka. Veta att väl hemma skulle cykeldatorn tippa över 12 mil och tiden utomhus blev en hel dag.

Låta tankarna vandra i väg lite och tänka att varför har jag en racer som jag knappt använder men ändå längtar efter den här typen av cykling. När jag inte behöver tänka så mycket utan bara får låta benen gå. Att distanspassen som ofta utebliver kan vara så trevliga med rätt cykel. Jag bor i Jämtland, här har vi mestadels grusvägar. Framförallt runt stugan. Det händer mer på dem än på asfalten där jag ändå tyvärr känner en oro över trafiken som inte alltid tar hänsyn. För jag cyklar inte racer för att cykla fort eller vara med i lopp. Jag cyklar för att njuta och låta timmar och mil bara passera. Som en grund i den träning jag gör för att bli bättre på stig. Varför har jag inte tänkt tanken att köpa en cross förut?

Nyfiken på rundan?

Rundan finns på min garmin connect. Jag kan tyvärr inte återgå den i ord.

[iframe src=’https://connect.garmin.com/modern/activity/embed/2816210885′ title=’Berg Cykling’ width=’465′ height=’500′ frameborder=’0′]