SM – ödmjuk inför uppgiften

På onsdag om bara två dagar gör jag min första SM-start någonsin. Det är lite surrealistiskt att runt den banan jag snurrat alldeles för mycket den senaste tiden bandas och märks upp för ett svenskt mästerskap. Ute på Frösön, hemmaplan och ännu mer surrealistiskt.

Banan går förbi några av de stigar som jag passerar när jag åker Frösö Lång och delar av de stigarna vi åkte snurrade runt i 4 timmar för två år sedan när Ride the Park gick av stapeln. Då efter fyra timmar var känslan aldrig mer i skogen nedanför Frösö Park. Inte på cykel. Nu två år senare har jag tillbringat alldeles för mycket tid i den skogsdungen medan banan växt fram. Som blivit mycket bättre än det embryo som användes för Swe Cup-avslutningen i höstas. Ju mer jag har åkt banan desto trevligare har den blivit.

Jag åkte ut en sista gång i går. I shorts och tischa för att bara hoppa en sista gång medan resten av familjen var nere vid sjön i Kungsgårdsviken. Jag ville känna mig säker och kunna åka banan på ett bra sätt även om jag förstår att jag inte kommer att kunna hålla samma tempo som de damer jag ska tävla emot. För jag har ingen aning om hur starka de är. XCO är helt nytt för mig. Jag har aldrig åkt en sådan tävling. Långlopp är en annan sak och våra korta tävlingar i Jämtlandserien är inte riktigt samma sak även om de har ungefär samma tävlingstid och varvantal. Det är mer race på enkla banor som elljusspår och stig bortsett från tävlingen i Fugelsta förra året. Det är också intervallstart och inte den tävlingshets som blir när man startar tillsammans. Å andra sidan är SM-banan inte svår men innehåller inga partier där det går att hämta igen sig.

Men det var ändå en ganska lugnande känsla som infann sig i kroppen i går när jag rullade grusvägen ned till sjön. Jag är faktiskt rookie på det här. Jag behöver inte känna att jag måste prestera på topp utan får göra mitt allra bästa. Min uppladdning har inte varit perfekt och tanken att avstå några tävlingar för att istället kunna träna ordentligt grusades när kroppen inte riktigt varit pigg. Men jag får en chans att tävla mot grymma tjejer och lära mig mycket.

Som att köra en sprint. Något jag aldrig gjort innan. På onsdag är det dags för den. Trots att vi för tillfället bara är 3 stycken anmälda i D30 blir det en sprint efter att diskussioner förts med de som bestämmer. Med tidskval också även om det känns lite bakvänt för vi har inget att kvala till. Men det gör att jag får chans att köra sprintbanan innan finalen. Det blir spännande eftersom jag är långt i från en sprinter samtidigt som jag i bland kan köra ruskigt snabbt på stravasegment.

På fredag vid 17.00 är det start för XCO-loppet och där är vi fler anmälda. Huvudloppet och fyra varv runt banan. Det kommer att bli jobbigt. Riktigt jobbigt och jag hoppas att jag har benen med mig. De som i bland överraskar och i bland inte alls vill vara med. Jag tänkte i går att hade tävlingen avgjorts i Spikbodarna hade jag kunnat vara med och fightas på riktigt. På de stigar kan jag i sömnen. Nu får jag se till att ta mig i mål.

Oavsett hur det går på onsdag och fredag så har jag lärt mig mycket under den här försommaren. Jag har övervunnit så många hjärnspöken och nått mitt mål att ta de hopp på banan som jag bestämde mig för att klara av. Jag har lärt mig mycket nytt tekniskt med hjälp av snälla vänner som jag kan ta med mig utanför banan. När jag tänker tillbaka på hur rädd jag var när jag åkte banan tidigare och tankarna om att jag aldrig kommer att fixa det känner jag mig ändå stolt över hur bra jag åker nu. Skulle jag åka riktigt bra gentemot de andra är det en stor bonus.

Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften och lite rädd och kanske till och med lite pepp. Det var längesedan jag kände det inför en tävling. Träningen är gjord och jag ska bara rulla lite stig i morgon med She Rides-gänget. Sedan är det fullt spett.

Jag ska köra ett SM i XCO. Det slog mig nu att det är jädrigt stort. Jag som helst av allt är den som cyklar med fikaryggsäck och tittar på skogen. 

Föressten, på söndag väntar det som jag nog ser fram emot allra mest. Motionsupplagan av banan. Jag är anmäld precis som en stor del av Happyridegruppen. Det blir två varv på min andra cykel. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till det!

 

 

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: