Race report Ride The Park

En varvbana på ca 5.2 km och fyra timmars tävlingstid. Varken mer eller mindre. Varv på varv med målet att ta sig så långt som möjligt. Att gemensamt samla in pengar till cancerfonden och få göra det på hemmaplan. På de stigar man cyklat förut. Ett lite längre långlopp i tid sett men så mycket jobbigare med enbart stigcykling. En häftig och mentalt utmanade tävling. Säsongens och sommarens sista tävling, en av de få jag ställt upp i år. Det blir självklart en racereport. Inte lika lång som tidigare men desto mer bilder. Visst hänger ni med?

Alla foton i inlägget har Hasse tagit.

ridethepark

Som vanligt äter jag på bild. Inte så smickrande.

Inför start

Jag hade varit krasslig under veckan och träningen inte mycket att hänga i julgranen. Cyklade en pannlampstur med Happygänget på tisdagen och kände mig hängig efteråt. Avstod Egonsträningen och Happymorningriden. En tung känsla i bröstet och en enorm trötthet i kroppen. På fredagskvällen ville jag helst avstå och bara rulla en tur runt Frösön på lördagen. Jag var inte så nervös då, inte särskilt pepp och bestämde mig för att rulla några lugna varv bara för att få känna på stämningen och hänga med lite cykelfolk. Min bakhjul har knakat och låtit de senaste turerna, ännu en body som gett upp och jag väntar på en ny. Hasse gjorde vad han kunde på kvällen för att smörja och kolla igenom att inget skulle gå sönder. Ljudet skulle jag få leva med.

En fördel med att köra tävlingar på hemmaplan är att man inte behöver ha bråttom, få äta frukost hemma och åka 15 minuter i bil. Så vi var ute i god tid för att hämta upp mitt startbevis och mitt chip. Jag var lika hängig som dagen innan och kände att jag helst av allt skulle ha stannat hemma. Jag började bli nervös. 4 timmar är lång tid och att åka varv på varv var något helt nytt. Skulle jag hålla i hop mentalt? Hur peppar man sig själv när den där jobbiga backen kommer och ska passeras alldeles för många gånger? Hur hårt går man ut utan att spränga sig?

14316903_10154555420469521_2224598627776328509_n

Magnus Rode, initativtagaren av loppet.

Jag försökte få bort lite nervositet med att prata med andra. Många från Happyride östersund var på plats och många av oss i våra egna cykelkläder. Jag huttrade lite och funderade på om jag skulle åka i överdragsjacka eller inte. Hasse fick försäkra mig om att jag skulle bli varm bara jag kom i gång. Jag bestämde mig för att lyssna på honom men behålla benvärmarna på. På start fick vi en kort genomgång av loppet och att de dagen till ära hade skapat fem nya stravasegment som skulle bli en liten tävling i själva tävlingen för oss cyklister. Stravasegment brukar få i gång cyklister i stan.  Jag hade lagt ut min cykel i den snabba gruppens startfålla. Det här med nummerlapp och ta det lugnt var lite bortglömt ett par minuter innan start. Att ta det lugnt med nummerlapp på styret och snabba cykelkompisar framför är inget som fungerar för mig

14 varv och officiellt 75 km.

14322459_10154555421964521_3584384619617433066_n

Jag skulle ta det lugnt, det höll tills jag passerade startsnöret.

Jag gick ut hårt redan från start och hamnade snabbt tillsammans med andraklungan av fyra personer med mig inräknat. Låg på Martins Mattsons rulle och funderade på vad jag höll på med. Jag anande att Martina Höök var bara en liten bakom, kanske rent av på mitt hjul. Jag kunde andas ut när jag hörde Fredrik Sundins röst och jag tittade snabbt bakåt och konstaterade att jag var ensam tjej.  Pulskockan skvallrade om att jag låg lite högre i puls än vanligt men benen kändes skapligt pigga. Det tempot som Martin tog ut på första varvet kändes riktigt bra. Vi pratade lite om hur man bäst lägger upp ett sådant här lopp och enades om att det handlade om att hitta sitt tempo. 4 timmar är lång tid. Vi visste att vi hade två solocyklister framför oss och en cyklist från ett av fem lag som stod på start.

På det andra varvet. Vi utgjorde andraklungan. Martin Mattson drar i spets, tätt följd av Fredrik Sundin, Anders Björk och jag längst bak.

Jag kände på banan de två första varven. Delade upp banan i två delar. Första där det skulle gå att hämta igen sig på släta otekniska stigar längs motionsspår och några nya avsnitt för mig. Sköna  utförslöpor och flowiga kurvor. Andra delen mer krävande fysiskt med avsnitt av räfflig stig där varje centimeter kändes i pedalerna. Den skulle också bestå av Malajstigen, ett stravasegment som jag inte alls gillar. Inte särskilt brant men segt och och tröttsamt. Efter den banans brantaste knix och en bit på stig körd av skogsmaskin där underlaget var sugande och lite blött. Tätt följt av en lite mer stökig stig och en lång guppig äng innan varvningen skedde med asfalt och gräsmatta. Jag förstod att sista halvan av banan skulle bli en kamp ju fler varv jag skulle lägga bakom mig. Redan på andra varvet var pulsen lite för hög på den sista kilometern innan varvning. Jag la upp en taktik att försöka hänga på mitt sällskap så många varv jag orkade utan att spränga mig och att äta och dricka så fort jag nådde asfalten. Depåstoppet vid varvning skulle jag bara stanna vid om jag gått tom på vätska eller ville ha något annat än sportdryck.

ridethepark

Varv fyra. Ett ”Helena varv”. Vi hade tappat Martin och fortsatte som en stark trio. Den fjärde cyklisten tappade oss en bit längre fram.

In på det tredje varvet gick Martin bakom mig för att låta Fredrik Sundin ta täten. Strax efter höjdes tempot och jag fick bita i för att inte tappa honom och Anders framför mig. Efter en stund tappade Martin och vi blev en trio. Jag kände att jag gick lite för hårt men ville inte falla tillbaka. Hade ingen aning om vart andra dam befann sig, Andra dam skulle med all säkerhet vara Martina som har ett pannben utan dess like. Jag hängde i och försökte att ignorera en allt tyngre andning. In på den sista kilometern tappade jag Fredrik och Anders. Jag försökte att inte bli stressad. Det var bättre att jag tog mitt tempo och försökte köra så jämnt som möjligt. Det var trots allt mer än tre timmar kvar av loppet. Vi varvade de första cyklisterna redan här. Än hade ingen kommit i fatt oss men det skulle inte dröja så länge innan första lag skulle komma.

14354933_10154555453344521_5597791503114930316_n

14291833_10154555463259521_3834653353513354650_n

När jag gick in för varvning hade Fredrik och Andres stannat till vid depån och ville gärna ta ett ”Helena varv”. Fredrik hade känt att han gått ut lite för hårt och Anders ville gärna kunna prata lite under nästkommande varv och inte köra så hårt. Så jag fick ta täten. Jag var mer än nöjd. Det var min chans att få fortsatt sällskap och ha dem bakom mig gjorde att jag inte tappade fokus. Vi höll en jämn fart och jag kände att jag kunde hålla åtminstone ett par varv till. De pratade om fettförbräningspass och jag kände att jag låg mycket högre än vad som kan klassas som lågintensivt.

Vi varvade åter i en trio och jag tog en mugg vatten i depån. Fortsatte vidare med mig i täten innan Fredrik tog förningen ett varv. Anders ser dåligt, han har ett synfel och det som gör att han kan köra och göra det riktigt snabbt är att få ligga bakom någon annan. Ut på ett varv var han tvungen att stanna till och pumpa luft i bakdäcket och kom så småningom i kapp igen utan att ha någon framför sig. Starkt!

14212049_10154555448504521_2594758411452332961_n

Någonstans i skogen på slingan.

Så fortsatte det varv på varv. Samma bana, samma tuffa avslutning och för varje gång jag kom den lite brantare backen fick jag å ned på lättare växel efter lättare växel. Sa till Fredrik att jag inte skulle gå ned på lilla klingan under dagen. Det skulle vara ett nederlag. Min body knäppte och small men jag visste att den skulle hålla. Bara att tänka bort ljudet. Vi såg fram emot de två små  hoppen utefter banan. Något att fokusera på och längta till när kilometrarna flöt i hop och allt såg likadant ut. Vi blev passerade av första lagmedlem och höll långt åt höger när Erik Albano cyklade förbi i hög fart. Att åka tillsammans i lag om fyra gör att det går att hålla högre fart konstaterade vi.

14370417_10154555464399521_6721025794315278584_n

Ett av två hopp som jag längtade efter vid varje varvning.

Vi pratade om Ragunda 100 miles som vi alla åkt och hur starkt det var att genomföra det. Hur galet långt det egentligen var. Vi pratade om att köra pannlampa på den här slingan någon dag framöver. Att vi faktiskt var lyckligt lottade som fick spendera en dag på cyklen, på hemmaplan för en god sak. Vi hejade glatt på Hasse som tog sig runt banan med kameran. Ännu en sak som fick tiden att gå och lätta lite mentalt. Var skulle han dyka upp nästa gång? Jag räknade cyklister som jag passerat mer än gång och ropade peppande ord åt alla jag passerade. Reinhold Skoglund skrattade åt oss när vi passerade en andra gång på precis samma ställe. Reinhold som utstrålar så otroligt mycket cykelglädje och har en kondis utan dess like!

14322506_10154555459654521_3156869832515950898_n

Reinhold på sin grymt snygga trek procject one-hoj. Han matchade cykeln fint med kläderna.

Vid fyra mil ropade Hanna Haglund vid en vägövergång att jag låg 7.5 minut före Martina  Höök och att jag var första dam. Det gjorde mig stressad och jag försökte räkna ut hur mycket hon skulle ta in på mig. Vi hade lite mindre än två timmar kvar och då var inte 7.5 minut så mycket i försprång, inte när kroppen började kännas trött. Jag var tungandad och pulsen fortfarande högre än vanligt. Men ge mig skulle jag inte. Vi var på ett ”Helena varv” igen och jag försökte att få lite återhämtning. Jag hade räknat ut att Fredrik och Anders låg på en tredje och en fjärde plats och ingen soloherre hade varvat oss ännu. Vi konstaterade att vi körde riktigt bra och fort.  Nästkommande varv tog Fredrik täten och jag fick allt svårare att hänga med och tappade honom och Anders strax innan Malajstigen. Jag såg dem en bit framför och tänkte att det var kört. Strax innan varvning hade Fredrik gjort ett snabbt stopp i buskarna medan Anders åkt vidare. Hans vevparti hade börjat knaka oroväckande och ville göra en koll i depån. Jag och Fredrik åkte ut ensamma på nästa varv och jag ropade åt Anders att han skulle komma i kapp. Jag skulle ta täten så det var ingen fara. På det här varvet varvade herrsegraren, Hans Lundkvist oss i ett vansinnigt högt tempo.

Ett roligt inslag var den lilla serpentinbana strax innan vi gick ut på nästa varv. Ett fint tillfälle att öva tighta svängar och att inte halka på kottar.

På det 12:e varvet tappade jag Fredrik redan inför den serpentinslinga som vi passerade innan vi åkte ut på slingan. Jag var jättetrött och klockan skulle snart ticka över på tre timmar. En timme kvar. En timme snurrandes på samma slinga. Samma smala nu rätt trista stigar och den där sista hemska kilometern med den lika hemska Malajstigen. Jag såg Fredrik en bit framför mig men hade ingen ork att försöka komma i kapp utan släppte. Jag frågade Hasse som låg i gräset och fotade om hur långt bak Martina var. 10 minuter svarade han lite dröjande och jag förstod att han hade höftat lite. Det kunde lika gärna varit ett par minuter bara. Det gjorde ont i ryggen av det monotona sittandet och förkylningen kändes i kroppen. Jag snorade och andningen var tung och flåsande. Jag ville helst kliva av cykeln, åka hem och äta en pizza och sova.  I stället för att trycka på i de små motlut där det gick att få med sig fart inför nästa utförslöpa började jag fundera på hur det såg ut i skogen, hur fina löven var och tappade fokus. I banans tunga avslutning hamnade jag bakom en långsam cyklist och i stället för att snällt be om att få gå om låg jag kvar bakom en bra bit. Väntade bara på att andra dam skulle svischa förbi. Jag hade inte varvat Martina och hade ingen aning om hon var kilometer bakom eller bara några hundra meter. Det kom ingen Martina och jag skärpte till mig vid varvning. I efterhand såg jag att just det 12.e varvet gick långsammast av de jag samlade i hop.

img_6041

Ensam vid varvning ut på det tolfte varvet. Nu hade jag fått upp farten och motivationen igen.

När jag åkte ut på 13:e varvet hade jag lite mindre än 45 minuter kvar av loppet. Om jag ökade tempot och började fokusera på att cykla igen skulle jag åtminstone hinna två varv till och en bit in på det 15:e. Det skulle betyda att jag inte behövde ta den sista backen mer än två gånger till. Det tillsammans med hejjaropen i depån gav mig ny energi. Jag hade tappat Fredrik för längesedan men kunde fortfarande varva cyklister. Jag skulle inte ge mig. Jag skulle kämpa in i det sista för att behålla min ledning. Jag pressade mig på första halvan av banan och fick med mig mycket fart och tid i utförslöparna. Tillät mig att ställa mig upp i backen på slutet för att få lite vila. Vägrade att växla ned på lilla klingan. Hade jag cyklat i över tre timmar skulle jag banne mig gå i mål med flaggan i topp.

Varvet innan hade jag inte varit lika glad.

Jag passerade Reinhold en tredje gång och på samma ställe som de två gånger innan. Han ropade att jag var stark och jag berömde tillbaka. Jag samlade kraft för Malajstigen och den lilla backen efter. Ställde mig upp och tryckte på ordentligt när jag kom över krönet. En gång till bara. ”Håll i det här nu, puscha lite mer, snart får du vila” Jag gick ut på det 14:e varvet med samma höga fart som innan. Även om benen var trötta och kroppen skrek efter att få stanna och vila pressade jag mig själv. Vila kan jag göra sedan nu skulle jag hålla hela vägen in i mål. Slängde en snabb blick bakåt för att se om jag hade någon dam som jagade men var själv.

Passerade varvningen med 5 minuter kvar av loppet. 14 varv hade jag med mig och här förstod jag att jag skulle vinna om inte cykeln gick sönder. Jag bestämde mig för att köra så hårt jag kunde för att passera de två strava-segment som fanns på första delen av banan. När loppet var över skulle en båttuta tjuta i 10 sekunder och vi skulle stanna, hänga upp vår nummerlapp i närmaste träd. Jag hade fått ett buntband vid varvningen och hade det i munnen en bit. Insåg rätt snabbt att det inte vore så klokt att svälja ett sådant utan stoppade det ned i sportbehån. 3 minuter kvar. Snart skulle jag få vila. Frågade en funktionär vid en vägövergång om jag verkligen skulle kunna höra ljudsignalen så långt på banan. Det är ingen fara fick jag till svar. Jag fortsatte i hög fart och pirret i magen över att faktiskt ha tagit hem ett lopp kom. Det hade gått. En ledning från start som hållit i över 72 kilometer stigkörning och 4 timmars åkning. 2 minuter kvar och jag tog en kurva perfekt och fick med mig lite fart över ett krön. Jag skulle hinna ned till en annan lite klurig kurva och få hela det segmentet. 1 minut kvar och jag tog nästa lilla slakmota snabbare än någon gång under dagen. En liten backe kvar innan båttutan skulle tjuta. Jag pressade utför och klockan tickade över på 4 timmar. Hörde ingen tuta. Slog av på farten och rullade lite. 30 sekunder gick och jag räknade lite snabbt hur många sekunder före start jag tryckt i gång klockan. 30 sekunder till och jag livrädd att jag av misstag skulle fuska, åka för långt. 1.5 minut senare hörde jag en svag tutning och tvärnitade. Stod lite rådvill i skogen och funderade om det var tuta. Det gick någon minut till innan nästa cyklist kom bakom en kurva. Det har tutat ropade jag och han stannade upp. Han hade inte hört något alls. Strax därefter lät det som en båtuta igen och nästa cyklist kom bakom kurvan och stannade.

14344208_10154555470734521_7221562186169618186_n

Hasse lyckades fånga tidtagningsklockan när den precis slog över på 4 timmar.

Jag hängde upp min nummerlapp på trädet och sedan vek sig benen. Jag stod på alla fyra och kände hur otroligt trött jag var. Killen bredvid gjorde det samma och den tredje satt en stund. Där var alla krafter slut. Fyra timmar över. 14 hela varv och lite över 2 kilometer in på det 15:e. Jag hade åkt längst av alla damer och troligen åkt längre än många av herrarna. Vi rullade sakta tillbaka till målområdet och jag bestämde mig för att aldrig mer åka den där Malajstigen. Aldrig någonsin mer. Det fick räcka efter 14 gånger.

Hasse mötte upp vid målet och grattade, Erika och Clas kom fram och pratade. Reinhold berättade att det aldrig passerat någon annan dam tre gånger än mig så han hade förstått att jag vunnit. Henrik, från daglig verksamhet på jobbet kom fram och gav mig en kram. Han hade tittat på under dagen. Det värmde så i hjärtat av alla kramar och engagemang.

Efter att ha lämnat i från mig chipet och fotats med herrsegraren Hans Lundqvist sjönk jag ned i gräset vid depåbordet och drack kaffe och åt en banan. Nästan oförmögen att ta mig därifrån. Kroppen var helt slut, benen svaga och jag snurrig. Det tog hårt att pressa sig själv i fyra timmar med en kropp som i efterhand kanske inte var så pigg för en tävling. Det var också en urladdning mentalt. Jag hade klarat att hålla i hop det under alla varv och alla timmar trots att jag varit så stressad av att bli jagad.

img_6025-1

Herr och damsegrare

Sammanfattningvis

Att få köra den här typen av lopp var en helt annan upplevelse än ett vanligt långlopp. Tidmässigt så var det inte så stor skillnad jämfört med en av långloppens lite längre tävlingar. 4 timmars tävlingstid har jag gjort förut men inte på uteslutande stig. Det blir något helt annat när det inte finns grusvägspartier eller asfalt att vila på eller klungor att åka med. Ett långlopp går inte heller på en och samma slinga varv på varv. Det var svårt innan att veta vilken tempo och vilken intensitet jag skulle kunna köra i och på för att orka hela vägen runt. Avsaknaden av långa tävlingar i sommar har gjort att jag tappat lite av den känslan för att lägga upp ett lopp bra. Det går inte att gå ut i ett rasande tempo helt enkelt, inte heller att gå ut för lugnt.

Det här var så mycket jobbigare än många av de tävlingar jag kört. Inte enbart fysiskt utan också mentalt. Även om jag höll i hop det i nästan alla varv hade jag svackor när jag ville slå av på takten eller stanna vid varvning och kliva av. Det var avslutningsdelen som tog mest mental kraft. Att veta efter varje varvning att det efter 2 km skulle gå tyngre. Först på ojämn traktorstig, över den där Malajstigen och sedan den lilla backe som blev allt brantare för varje varv. Att jag satte upp små saker att se fram emot hjälpte mig runt, som att sätta de två hoppen på banan snyggare för varje varv och äta och dricka så fort jag kom ut på asfalten gjorde att jag kunde fokusera och inte ge upp. Det gjorde otroligt mycket att få åka merparten av varvet tillsammans med med den trion jag ingick i. Inte för att vi hade så mycket hjälp att ligga på rulle utan för att få sällskap och någon som peppar när det kändes som tyngst. Lika mycket gjorde det också att vi alla snurrade runt på en kortare slinga, man blev aldrig ensam ute i spåret utan kunde ropa lite peppande ord när man gick om.

Den här formen av tävling är riktigt bra, dels för att publik kan följa alla cyklister vid varvning och för att alla ”går i mål” samtidigt. Ingen behöver känna att man kommer sist till mål när merparten av de andra kanske redan har gått hem vilket kan hända i bland. Att man dessutom tävlar för en bra sak gjorde det hela extra roligt. Allt överskott går oavkortat till Cancerfonden och ett av lagen skänkte dessutom 2000 kr extra! Vi som segrade i respektive klass, dam/herr och lag får skänka överskottet på 3435 kr vardera i vårt namn. En fin gest!

Resultatet då?

Jag tog hem segern med lite över 5 km, ca 15-16 minuter före damtvåan. 10 damer ställde upp i soloklassen.  Jag kom officiellt 75,2 km på fyra timmar. Sett till alla soloåkare, damer som herrar lyckades jag komma in på en fjärdeplats, bara ett lag kom före mig. Det är jag stolt över och det blev ett bra avslut på en rätt mager tävlingssommar.  Herrsegraren tog sig hela 84,24 km och segrande lag med fyra cyklister tog sig 80.79 km.

Till sist men inte minst.

Ett stort tack till Magnus Rode som kom med den här fina idén om ett välgörenhetslopp! Tack till Beaktiv för att ni arrangerat ett så proffsigt cykellopp. Bra uppmärkt och rolig varierande bana som verkligen passade alla. Tack till alla funktionärer som hejade och peppade på sina platser och för den fina servicen. Jag hoppas verkligen att loppet blir ett återkommande inslag på höstkanten!

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

7 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: