Sommarens första fjällöpning

Vi har åkt ned ensamma till stugan jag och Cecilia. En tjejhelg helt enkelt. Vi tog med oss cyklar och löparskor. Vi såg framför oss fjällcykling och löpning i solsken. Det som väderleksrapporten hade utlovat med lite lätt duggregn. Nu är fjällväder just fjällväder och väderleksapparna enbart prognoser.

Vi vaknade till ett dimmigt Storhogna i morse. Sedan ett lätt regn. Vi bestämde oss för att avvakta med cyklingen och i stället springa. Försiktigt komma i gång med löpningen igen. Vi båda ska springa Vemdalen Fjällmaraton i slutet av augusti. Jag ska springa den långa på 44 km och Cecilia växlar upp och springer 22 km. I fjol sprang hon den korta kvartsmaran på en fin tid.

Varken hon eller jag har sprungit särskilt mycket under vintern. Jag själv har haft lite känningar i mina knän under vintern och våren och inte riktigt vågat springa. Med fjolårets frustation och långdragen rehab över ett löparknä färskt i minnet gick vi lugnt idag. En runda bara för att få tassa mellan stenar och på mjuk fjällstig. Vi gick stora delar uppför och sprang när det planade ut och utför. Med många fotostopp och på låg puls.

 

Vi reviderade vår plan att springa över Jakstugan ned mot Fallmoran. Det blåste lite för mycket motvind och skulle bli lite för långt som första pass efter långt uppehåll. I stället letade vi oss genom dimman över myren mot skalspasset för att vika ned mot Vemdalsskalet igen. En runda jag kan i sömnen. Cecilia var lite orolig om jag kunde navigera i dimman utan ledkryss. Hon litar inte helt på mina orienteringskunskaper. Vilket förvisso  det finns grund för men välkända stigar sitter alltid etsade i minnet oavsett väder. I stället för en mil stannade klockan på 6.7 km och vi kunde klappa oss på axlarna för att iv tagit det lugnt och inte rusat i väg. Vi båda är likadana där. Svårt att det lugnt i början. Sådan mor sådan dotter.

Det blev en fin stund på fjället. Sommarens första runda och inte den sista. Jag sprang med ett leende på läpparna och en skön känsla i kroppen. Det är just precis det här som jag gillar så mycket med löpningen. När den sker på fjället och tempot är oväsentligt. När fötterna får hitta rätt mellan stenarna och jag bara flyter med. När jag dessutom får dela upplevelsen med dottern blir det extra fint. Bäst av allt är ändå att det väntar ännu mer fin fjällöpning under sommaren tillsammans med henne och Hasse.

Vi har mycket fint att visa för henne och slutligen står vi där på startlinjen på maran igen. Precis som i fjol tillsammans med min pappa. Det är en fin målbild!

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: