• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Söndagsintervaller med avbrott för att klappa hund

Söndagsintervaller med avbrott för att klappa hund

Jag jobbar hårt för att få till ett par cykelben. Tror jag har en bra plan faktiskt. Känslan av lite mer hårdhet börjar infinna sig och jag har snart avslutat en period av lite hårdare träning. En period utan avbrott för krasslighet. Det var längesedan. Trots att det är början på våren och alen börjar slå ut har jag inte samma känsla av tunghet i bröstet, trötthet och svårt att få luft. Nu blir jag andfådd av ansträngning och inget annat. Att jag tog tag i mina luftrörsbesvär tidigare i vintras klappar jag mig själv på axeln för.

I dag hade jag planerat fyra tuffare intervaller och sedan ägna eftermiddagen åt stigfinneri med dottern. Jag bytte om strax innan halv elva och rullade ut på Frösön i lugnt tempo. Hade sett ut en stig i skogen som jag satt ett tidsmål på och en backe som jag för några år sedan körde backintervaller i. Den är bara 200 meter, går på stig som bitvis är lite stökig och har en fin snittlutning på 15%. Allra roligast är den är att åka utför. För uppför är sällan roligt eller?

Den första mer platta stigen fick jag inget flyt på och jag tappade fart efter halva stigen. Men jag gav inte upp. Struntade i om jag inte skulle nå mitt tidsmål för huvudsaken var att jag blev trött. Det blev jag.  Laddade om och körde två gånger upp för den där backen. Tyckte själv att det gick långsamt och jag fick verkligen gräva djupt för att hålla fart på benen. I den tredje och sista vändan upp kom jag i fatt ett äldre par med hund. Eftersom det är lite känsligt att vi cyklister håller till på stigarna runt Frösövallen föregick jag gott exempel. Saktade in. Hejade, klappade hunden och pratade lite om hur fint det var i skogen. Damen tyckte det var så bra och trevligt att jag sa hej och visade att jag ville om. Att min tredje intervall fick ett avbrott gjorde inget. Jag passade på att sprätta på några utförsstigar innan jag sakta rullade hem till stan igen. Benen kändes riktigt möra.

Hemma vid köksbordet laddade jag upp passet till Strava. Sa till Hasse att jag inte skulle förvänta mig så bra tider på stigarna eftersom känslan i kroppen var seg. Men det är just vid de tillfällena som man tydligen gör bäst ifrån sig. Jag nådde mitt mål på första stigen och persade på de övriga även efter intervallerna. Men helt ärligt har jag mycket att tacka min cykel för. Den är snabb och när jag kan sitta ner mer går det fortare. Med ett par dagars vila och lite lättare träning hoppas jag senaste tidens träning kommer ge resultat.

Nu ska jag färdigställa veckans bloggsvep. Det får ni i kväll!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

    • Helena

      maj 8, 2017 at 18:54

      Jag skojade lite med Hasse att det känns lite fuskigt att kunna andas och känna att jag kan ta i och är snabbare/starkare. Men det bevisar ju att medicinen gör det den ska och att det finns anledning till att jag tar den. Tänk vad lite som kan göra mycket bara man tar sig i kragen och reder ut saker.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: