Axa Fjällmaraton – en stor utmaning 

Vi har pratat mycket om utmaningar Hasse och jag. Att våga gå ur sin bekvämlighetzon och prova något nytt. Vi har pratat om den där känslan av inte vara säker på att man klarar av det mål man satt upp. När det inte handlar om att det ska gå så fort som möjligt eller om pallplaceringar. När utmaningen blir ett sätt att se om kroppen klarar av det, om psyket håller. Att få vara nybörjare och börja från början.

Jag har saknat den här känslan de sista åren. Pirret och nervositeten inför vad som ska komma. Den lilla naiva känslan av att inte riktigt veta vad jag gett mig in på. Att utmaningen är så pass stor att den är svår att greppa. Så som det var inför min första Vätternrunda 2007 och de tre delgrenarna i Klassikern jag genomförde 2011. Jag hade ingen aning om hur långt 30 mil på en cykel eller 9 mil på skidor egentligen var.

Jag har gjort andra saker utan att sträva mot tidsmål eller placeringar men det har varit lopp som jag vetat att jag klarat av att genomföra. Vetat att jag kan springa en mil eller cykla 7 mil i skogen som jag gjorde på min första mountianbiketävling.

Ett långlopp på mountianbike är självklart en utmaning i sig själv. För mig handlar det om att åka det så fort som möjligt. Utmaningen ligger i att pricka in träningen så bra att jag kan vara med och tävla om pallplaceringar. Jag är tränad för uppgiften och det som kan göra att jag inte når mållinjen är en cykel som krånglar eller att jag cyklar omkull. För någon annan kan ett cykellopp självklart vara en stor utmaning.

Nu står jag inför en av mina största utmaningar rent fysiskt. Axa Fjällmaraton nästa år. Jag har aldrig sprungit ett marathon. 3 mil är den längsta sträckan som jag genomfört. Jag kanske skulle kunna klara en asfaltsmara. Men att springa 4,3 mil i riktigt kuperad fjällterräng är något helt annat. För någon annan som är tränad för uppgiften är kanske inte utmaningen lika stor även om en fjällmara inte är något man gör i en handvändning.

Jag är orolig över hur mitt knä kommer att klara mer löpträning. Just nu är det nästan oroväckande bra. Jag kan springa regelbundet och klarar uppåt 28 km fjällterräng utan känning. Knät håller för utförslöpning. Men jag vet inte vad som händer om jag springer mer. Jag vet inte heller vad som händer med kroppen under 7-8 timmars löpning. Kommer jag att klara det mentalt?
Jag är orolig om min rygg kommer att hålla för många timmar med ryggsäck. Rädd att ramla och snubbla på träning eller under loppet.

Jag vet att jag måste vara väl förberedd, måste ha många timmar av löpning i mina ben när jag står på start den 6:e augusti nästa år.
Jag kommer att ha den känslan som är så häftigt. Den att det inte är en självklarhet att jag kommer att klara loppet. Jag kommer att få kämpa mot repet, kämpa mot smärta och utmattning. Men jag vet att jag kommer att göra allt för att få passera mållinjen och oavsett vad tiden stannar på kommer det att vara en stor presation som jag kommer att vara stolt över länge. Det är just den känslan som ger kicken och som gör att jag kommer att stå där. En utmaning utöver det vanliga.

Som tur är så är jag fortfarande naiv inför hur jobbigt det kan vara. Att jag inte riktigt vill förstå hur långt det egentligen är.