Hur går det med löpningen?

Ni som läser bloggen vet kanske att jag tagit på mig två stora utmaningar till sensommaren. Jag kanske ska prata lite om det för det har inte varit så mycket löpning i den här bloggen på länge.

Jag ska tillsammans med Hasse springa Axa fjällmaraton och Vemdalen fjällmaraton inom loppet av ungefär en månad och mellan dem köra ett 16 mil långt mountainbikelopp i Ragunda. Det är därför jag inte har löst någon tävlingslicens för mountainbike i år och inte heller kommer att köra så många tävlingar. I höstas när vi anmälde oss hade vi kommit i gång med löpningen och avverkade många mil och timmar i fjällen. Min kropp höll i hop, knät som spökat i många år gjorde inget väsen av sig. Vi deltog i en stafetttävling på asfalt i början av sommaren och på höstkanten deltog vi en form av multisporttävling med 3 timmars fjällorientering. Jag var hög på fjällöpning och såg framför mig hur jag skulle löppendla till jobbet ett par dagar i veckan. För att underhålla det som jag byggt upp och inte starta från grunden när våren kom.

I tanken var det bra. Verkligheten blev en annan. Jag började prioritera bort de två tänkta löppassen per vecka. Först för att duschrummet på jobbet inte var iordningställt, sedan blev det för svårt att komma i håg att ta med ombytesväskan. Hade nog så svårt att komma i håg på det fredagar. Dåliga ursäkter egentligen. Efter jul blev det ingen löpning alls. I stället hade jag ett stort fokus på skidor och prioriterade vintercyklingen.  När jag vann startplatsen till Nordenskiöldsloppet fanns det inte tid att springa om jag skulle ta mig igenom det loppet. Det dåliga samvetet gnagde i kroppen och en liten stress började infinna sig. Att springa 42 km i fjällterräng är inget man gör utan att träna för det. Även om min kondition är bra, jag har uthållighet och är stark är inte kroppen van att springa.

Helgen efter Nordenskiöldsloppet provade jag att springa en kortare sväng runt stugan. Mitt vänstra knä sa i från nästan direkt. Det knät som inte brukar göra ont. Jag provade att springa dagen därpå och kände samma smärta redan efter 1 kilometer. Hasse i sin tur drogs med smärta i höften efter ett par löppendlingar till och från jobbet. Stämningen var lite nedslagen milt sagt. Vi stod nu med två startplatser var och kanske inte kunde genomföra loppen vi tänkt. Dessutom började tiden rinna i väg. Han bokade tid på hälsocentralen och jag vilade knät och åt Ipren eftersom jag hade smärta även när jag gick. Jag satte mitt hopp till att besvären kom av att kroppen fortfarande var trött och sliten efter skidloppet och att jag varit lite för snabb att dra i gång.

När allt kändes okej igen kom jag mig inte för att börja springa. Återigen hittade jag på ursäkter, den ena fånigare än den andra. Trailskor på asfalt- ingen höjdare. Dottern hade lånat mina sulor från asfaltskorna – går inte att springa då (att be att få tillbaka dem kanske?), för mycket snö runt stugan, för lite tid på morgonen och ett par ursäkter till. Jag ville helt enkelt cykla. Inte springa.

När vi kom hem från Spanien lovade jag mig själv att börja springa igen. Satte ribban lågt med 2 pass i veckan. Korta pass till att börja med och i mjuk terräng för att se om knäna sa i från eller inte. Om det höll skulle jag öka på antalet pass. Jag vet ju att jag skulle ångra mig så otroligt mycket om jag inte är så förberedd jag kan vara när loppen kommer. Jag hade också en tanke på att enbart springa ett av loppen beroende på hur kroppen skulle reagera. Det var skönt. Skönt att plocka av lite press som jag satt på mig själv. Sänka kraven och försöka att inte känna så mycket stress över att tiden går.

I måndags efter spinningen åkte vi ut till Andersön strax utanför stan för att springa på mjuka stigar. Med knäskyddet som jag brukar ha kunde jag springa 6 km i lugnt tempo utan att få ont men en ”skör” känsla i knät.  Vi hade kunnat springa runt hela ön men valde förnuftigt att smyga i gång. Hasse fick inte mer ont än vanligt. Där på stigen kände jag hur mycket jag saknat löpningen och hur fin den kan vara i rätt miljö. Gnistan tändes igen och hoppet att kunna genomföra i alla fall ett av loppen i sommar kom tillbaka.

I torsdags sprang jag hem från jobbet. 4 km med fin löpning på stigarna nedanför mitt jobb och längs med Minnesgärdet. Det kändes helt okej även om knäna kändes stela. När jag nådde asfalten började det göra ont igen. Jag stannade, stretchade och fortsatte i lite långsammare tempo. Jag funderade på om det kunde bero på att träningsveckan varit tuff och benen trötta. Försökte att inte känna mig så nedslagen. Det posistiva med torsdagens runda var att smärtan inte fanns kvar efter jag slutat springa.

Så med löpningen går det i alla fall framåt som svar på frågan jag ställde i rubriken. Jag vet att det krävs små små steg för att komma tillbaka. Jag har ju gjort det tidigare och kan göra om det. Det handlar om tålamod och regelbundenhet och rehabövningar för knän och styrketräning för att stärka musklerna runt knäna. Det är enkelt men samtidigt så svårt. Jag vet också att min sittställning på mtb:n i bland spökar, att det där handlar om millimeterprecision för att inte knäna ska kännas trötta och ömma efter många dagar av cykling. Nu idag har jag ont, jag har inte hittat rätt efter rambytet. Jag vet också att jag måste prioritera mer. Mindre cykling och mer löpning. Det kanske är det som är allra svårast om jag ska vara ärlig. För jag vill cykla jämt.

Vi säger att det går bra tycker jag. Att jag kommer att klara de mål jag satt upp. Tänker man positivt brukar det lösa sig.