Välkommen 2019

Det har gått några dagar in på det nya året. För min del lugna dagar i stugan. Jag har besök av min syster och hennes kille. Jessica bor i England sedan många år tillbaka och jag har fått öva språket för att kunna prata med hennes kille. Det är snart dags för jobb igen efter en välbehövlig semestervecka. Det är ett nytt år med nya utmaningar och säkert många förändringar likt åren innan. Det är så att arbeta inom en kommunal myndighet.

Nytt år innebär för många nyårslöften. Jag avger inte sådana. I stället sätter jag ut en riktning för det nya året. Så gjorde jag förra året. Jag skrev ett inlägg om mina tankar inför 2018 och det är roligt att gå igenom dom ett år senare. Se att tankarna inför det här året är ungefär likadana men ändå inte på några punkter. Även om jag vill ha en riktning på året så vill jag även att det ska vara ett nytt vitt ark att fylla med saker. Saker som jag i dag inte vet vilka de är. Dörrar som öppnas och som jag kanske vågar gå igenom. Risker att ta som i bland blir lyckade och i bland mindre lyckade. Saker att tacka nej till för att prioritera annat. Saker att se tillbaka på när nästa år står för dörren. I bland med ett leende och i bland med lite sorg. För så är livet. Det ger och tar. Men oavsett tror jag att 2019 kan bli riktigt bra. Så bra som jag vill att det ska bli.

Styra min tid lite mer

Jag drömmer om en höstsemester. Om att stämpla ut den första september och in igen lagom till oktobermörkret. För att få följa hösten här i stugan. Färgerna, höstluften och kylan som kommer. I en tid när det är mindre folk i området och dagarna blir kortare. Om det blir det här året eller nästa vet jag inte riktigt ännu. Det beror lite på. Om de tär det är praktiskt möjligt med jobbet och med familjen som snart bara blir två i stället för tre.

Jag drömmer också om att kunna jobba lite mer på avstånd. Inte vara fast på ett kontor. Jag har visserligen ganska flexibla arbetstider i dag men än så länge ingen möjlighet att arbeta utanför mitt kontor. Vi kommer under året ha den möjligheten i bland och den vill jag ta tillvara på. Drömmen om att kunna gå ned i tid för att göra något annat finns kvar. Så som den funnits i många år. Kanske gör jag slag i den saken i år. Om jag verkligen jobbar lite mer fokuserat på den punkten än tidigare så kan det bli verklighet. Inte bara tänker och drömmer.

Fler vardagsäventyr

Jag ville fortsätta med #52vardagsäventyr. Jag hade haft ett år av många fina utflykter med familjer. Gjort saker som vi annars inte gjort. Under 2018 blev det inte lika många äventyr som jag ville. Vi var ute mycket men det blev ingen kontinuitet i dem. Men jag tänker att jag fortsätter ha en den intentionen inför 2019. Att försöka tillbringa tid utomhus så mycket som det går. Att ta eftermiddagskaffet över en eld eller på fjällkanten. Våga prova nya lite läskiga saker och upptäcka ännu mer av närområdet. Det blir inga veckoinlägg på bloggen om dem. Men de kommer att dyka upp de som är värda att berätta om.

Jobba vidare med blogg och podd

Jag ville jobba vidare med bloggen under 2018. Fortsätta i den andra som jag har haft. Jag har lyckats bra med det. Det har hänt mycket under 2018. Jag har startat podd, utvecklat bloggen lite mer men ändå haft kvar andan i den. Lagt lite mer tid på foto till inläggen men inte jobbat så mycket med rörlig bild som jag ville. Vloggarna kommer sporadiskt och är de som de är. De kanske fortsätter att komma under det här året också.

Bloggen är och kommer att förbli en hobby på sidan om. Som i bland ger en liten extra inkomst. Jag har bloggat i 12 år till sommaren. Ett sätt att få skriva av mig och ett sätt att få dela med mig. Både av det som är bra och det som är mindre bra. Bloggen drivs med hjärtat och magkänslan och är en så stor del av mig. Det blir fortsättningsvis en blandning av träningen, inlägg som ger lite kunskap (hoppas jag) och det där lite vardagliga. Ni vet alla inlägg med bilder, fjäll och utomhusliv. Något som fått lite mer plats under 2018 och som kommer att få plats även under 2019 även om bloggen till största del handlar om cykling.

Något som jag kan tycka är lite ledsamt är att jag inte fått någon kontinuitet i bloggsvepet. Det som varit uppskattat men jag har valt att läsa mindre bloggar under senare delen av året. Valt att avfölja en del, sorterat ut och gjort min digitala värld lite mindre. Tagit bort sådant som tagit energi och lagt mer tid på det som ger energi i stället. Vem vet, kanske dyker bloggsvepet upp igen under 2019. Vi får se!

Podden firar snart ett år. Det frö som såddes för två år sedan. Jag hoppas att Elna och jag kan summera ett lika roligt och bra år vid nästa årsskifte. Att vi fortfarande håller liv i den. Precis som det år som gått kommer avsnitten lite då och då. Det ska passa in våra liv och inte skapa stress. Det är den enda strategin vi har haft och den har fungerat bra. Jag hoppas att vi kan göra fler samarbeten via podden. För det tar tid att spela in, klippa och producera.

Fotografera mer

Jag hade den intentionen inför det här året som gått. Att fota mer, att utvecklas och lära mig mer. Jag har lyckats bra med det. Väckt ett slumrande intresse från gymnasietiden. Med stor hjälp av Hasse. Han som har tålamod och svarar på alla frågor jag har. Det finns något lugnande i att ta med kameran ut. Att få världen genom kameralinsen och öva. Öva på allt. I år vill jag fotografera norrsken. Något jag aldrig gjort och vill lära mig. Det finns goda möjligheter till det i vinter.

Ta bättre hand om mig själv

Det här året fyller jag 39 år. Det är inte mer än månad kvar. Åren liksom rinner i väg allt snabbare ju äldre man blir. Jag har slutat känna ångest över det men samtidigt en känsla av att jag borde vara mer vuxen än vad jag är. Fortfarande jobbigt spontan och i bland slarvig. I bland klok och rationell och många gånger alldeles för hård mot mig själv. Alla har vi ryggsäckar, mer eller mindre tunga. Min har lättat lite under det här året. Tagit tag i saker som jag borde för längesedan men det finns mer att jobba på. Det här året ska jag blir bättre på att verkligen göra det som jag vill och inte de som jag tror andra förväntar sig av mig. Jag ska ta hand bättre om mig själv och sänka garden lite. Jag duger precis som jag är oavsett vad andra säger och tycker. Jag känner mig bäst själv och inte andra som tror sig göra det.

Mer cykel i Norge

Vi började så smått utforska vårt grannland i somras. Utforskade den otroligt fina cykling i de delar av landet som inte ligger så långt i från oss. Inte längre bort än till Rättvik dit vi brukar åka. Cyklingen i Röros var makalöst fin och något jag vill göra om igen. Mer av det stigsystem vi bara nosade på. Cykling för mig är så mycket mer än tävlingar och träningspass. Det är lika mycket eller kanske mer upplevelser, att få se nya platser och stigar att cykla. Att få vara ute en hel dag med fika i ryggsäck och leka. Få uppleva naturen och i det här fallet ett annat land från cykelsadeln. Så mer cykel i Norge det här året har jag lovat mig själv. Inte bara Röros, vi har lika nära till Trondheim.

Bibehålla balansen i träningen

Jag behöver röra på mig. Behöver det lika mycket som att borsta tänderna eller som att äta. Men det är lätt att i bland blir för mycket när saker är för roliga. En mindre rolig sak med att åren läggs på är att kroppen inte återhämtar sig lika fort som förr. Därför blir balansen ännu viktigare. Den som jag fått till så bra under 2018. Den ska jag bibehålla. Träningen kommer att finnas med. Mindre i år mot prestation om jag inte räknar med att försöka överleva en endurosäsong. Men det handlar mer om att ta sig ned helskinnad mer än att försöka ta pallplatser. Mestadels av min träning har och kommer att handla om att hålla. Orka med vardagen, orka med de äventyr jag utsätter den för. Orka långa dagar på fjället, på cykeln och upplevelselopp och turer. Samtidigt vill jag fortsätta att utvecklas. Se hur bra jag kan bli. Så vila, träning, mat och allt det andra i en fin blandning så blir jag mitt bästa även 2019! (För jag ska tametusan försvara mina medaljer i MTB-SM även i år!)

Mamma på avstånd

Förra året kändes det som världen ruskades om lite när min lilla dotter blev myndig. Att plötsligt ha en dotter som är vuxen var omvälvande på ett sätt och på ett sätt ingen större skillnad. För hursom är hon fortfarande mitt barn och mammor behövs oavsett hur gamla barnen blir. Det här året tar hon studenten, hon planerar att flytta och jobba på annan ort. Hon kommer med stor säkerhet att flytta hemifrån bara hon har ett jobb med regelbunden inkomst. Vilket hon förvisso redan har. Rummet på Ringvägen kommer inte längre fyllas av liv varannan vecka. Vi kommer inte ses lika spontant som tidigare. Det är med stor sorg i hjärtat men samtidigt med stor stolthet. Det är ändå fint. Att barn växer upp och blir så självständiga att de faktiskt lämnar hemmet.

Så välkommen det nya året! Jag ser framemot dig och vad du kommer att bjuda på.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

  • Daniel | FlyingDryden

    januari 4, 2019 at 14:59

    Kloka ord. Tänkte mest på ”men samtidigt en känsla av att jag borde vara mer vuxen än vad jag är”. Är ju lika ung som dig och funderar också ibland över vad som ”förväntas” av mig som snart 39-åring. Hur ska en ”sån” vara? Egentligen vill jag bara landa i att man är precis som man är och att inget är rätt eller fel. Jag avskyr att följa den där normen. Att stöpas efter formen om att vara en händig, trygg familjefar med ungar, hund och villa. För det är så man ska vara om man är man och snart 40. Tack, men nej tack. Låt oss få vara som vi är.

    Annars så är jag med dig på träningen. Att testa gränser och se vad man orkar (förutom det faktum att träningen gör att man orkar mer vardagsliv). I år tänker jag testa Marathon för förstagången. Återstår att se vilken det blir. 🙂

    Gott nytt år!
    Daniel | FlyingDryden recently posted…Sluta flyga – nu hakar jag också på (typ)My Profile

    Svara
    • Helena

      januari 7, 2019 at 22:33

      Sanna ord Daniel. Så låt oss vara som vi är som du skriver! Visserligen har jag haft villa och svenssonliv en period men samtidigt är det inte riktigt jag. Vilken härlig utmaning med maraton! Stort lycka till med det och god fortsättning 🙂

      Svara
  • Emmi - explorista.se

    januari 6, 2019 at 09:37

    2019 låter som ett bra år – vardagsäventyr, att styra din tid och att ta hand om dig själv är bra grejer! Själv är mitt ord för 2019 balans, att hitta balansen i vardag, träning, bloggande, jobb och allt annat som hör livet till!

    Svara
    • Helena

      januari 7, 2019 at 22:35

      Jag tror det blir ett fint år och jag hoppas verkligen jag kan se tillbaka på punkten att styra min tid och tänka att jag faktiskt gjorde det i år 🙂
      Ett fint ord för ett nytt år Emmi! Balans, den är viktig den 🙂

      Svara
  • Katta - Bucketlife

    januari 6, 2019 at 11:20

    Sån igenkänning på det där med åldern 🙂 Jag fyllde 40 i år och inser att många jag säger min ålder till direkt har vissa tankar om vem/var jag borde vara i livet. Men jag hajade runt 35 nånstans att jag nog inte kommer förvandlas till en helt annan människa – och att typ ingen gör det. Kan bli lite fnissig ibland när jag tänker på min omgivning som ett gäng barn/tonåringar i vuxendräkt 😉 Klart man utvecklas och blir erfaren, men vissa grejer ÄR man ju bara. Jag kommer (förhoppningsvis) alltid vara nyfiken och drömma och inte trivas alltför instängd. Men nu har jag vett och erfarenhet nog att leva efter det också, för det mesta. 🙂

    Vad fint om din dotter – det måste vara en supermärklig känsla. Vemod, stolthet och en ny typ av roll såklart. Så lustigt att man själv inte tänkte på det när man flög ut ur boet!

    Svara
    • Helena

      januari 7, 2019 at 22:38

      Jag kommer nog förstå jag med, att det faktiskt inte är någon skillnad trots allt oavsett vad ålderssiffran är! Jag skrattade gott åt din liknelse med barn/tonåringar i vuxendräkt. Så är det ju om jag ser runt i min bekantskapskrets! Framförallt den cykliga bekantskapskretsen 🙂
      Det är en konstig känsla, nyss var hon liten, nu så stor att det faktiskt inte skiljer så många år mellan henne och mig när jag fick henne. Det är hissande på något sätt. Och vemodigt att hon snart lämnar mig på boendefronten. Det är mycket nu man reflekterar över när man var i hennes ålder, det är först nu man kanske förstår hur ens egna föräldrar kände det.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: