3 gånger upp i Härke

Ser ni vad fint min nya klocka matchar mina handskar?

Hasse var inte svår att övertala. Han hade varit lika pepp som mig på att bränna ur både ben och lungor uppför Härkebacken.  Jag hade ett stakintervallpass på 30 minuter sedan lunchen i kroppen men skapligt pigga ben. Vi rullade ut mot Frösön och Vallsundet väl påklädda. Solen värmde lite.

Motljus, skymmning, en cyklist och en bro. Det blir bilder det!

Planen var ett par vändor upp för min favoritbacke. Den som det går så fint att hålla hög kadens i. 2 km från botten till toppen och ett snitt på runt 6% om man får tro Strava. Lite lagom jävligt. Hög kadens uppför är jobbigt men bra för mina ben.

Här börjar INTE strava-segmentet Stockevägen Climb. Bara så ni vet.

I juli persade jag backen på 7,34. Då på Fujin i 70/20 intervallform. Då var jag rätt bra cykeltränad. Jag trodde att jag skulle vara i en sån där kass vårform i dag som jag brukar den här tiden på året. Jag hade fel.  När jag rullade ut tänkte jag att 7,34 skulle vara en omöjlighet och förlikade mig med det. Det är ju trots allt bara mars. Eftersom jag tänkte att ett backsegment bör börja i botten av backen stannade vi lite precis innan backen. Peppade oss och tryckte på lap på klockan och blåste ur kroppen upp.
7,17 stannade min klocka på när jag kom upp. Herrejösses tänkte jag! Det kändes ju som jag cyklade i sirap bitvis. Andra vändan på 7,30 och tredje och sista vändan upp på 7,41. Uppenbarligen mer pulver i både hjärta och ben än någonsin så här på vårkanten. Eller överhuvudtaget i den där backen.

Sedan skulle jag ljuga om jag sa att det är roligt att köra intervaller. Måhända efteråt. Under är det bara vidrigt. Det gör ont i varje liten muskel i kroppen och hjärtat känns som det ska sprängas. Jag tänkte flera gånger att det inte är så farligt att jag dör så trampa, trampa trampa. Det dippar flera gånger under de där minuterna och 2 km. Nej jag vänder. Eller jamen nu går det visst fint, sekunden efter döda mig någon. eller vänta jag håller på med det själv. Men jag vet att det gör gott. Det är en stor tillfredsställelse att nå toppen. Känna att det gick. Sedan full av ny energi rulla ned och tänka att det var väl inte så farligt ändå. Jomenvisst en minut in i nästa intervall. Ja ni fattar. Intervaller som är så där mysigt roliga är inte intervaller. Så det så!

På toppen av Härkebacken. Det är fint i Jämtlandet eller hur?

Nu var det bara så att det segmentet började redan i utförsbacken ned mot Vallsundet. Kommer man där en dag med lite fart får man med bra fart upp. Det får man inte om man börjar i botten. Ingen QOM men skulle jag tryckt på rätt ställe hade jag putsat min tid. Åtminstonde i första intervallen.
Av erfarenhet blir man vis som det sägs. Nästa gång ska jag inte stanna en stund i botten och fundera.

Måste säga att jag fick till fina pulstoppar på rätt ställe. Jag var 11 slag från maxpuls. Det anser jag är väl godkänt i intervallform i lite kyligt väder och cykelchockad kropp. Mest av fartvinden på väg hem. Det är grymt när tempen kryper under nollan.