4 timmars stakning som en del i planen inför Nordenskiöldsloppet

stakning
stakning
Vargenspåret bjuder på fin natur. Här var det fortfarande spår. Foto: Hasse

4 timmars stakning i Vargenspåret. Pannbenskrävande men just ett sånt pass jag behöver. Behöver för att vänja kroppen att staka länge och för att känna på hur det är att inte få vila något. Nu är det gjort och jag är trött i överkroppen och distanshungrig. Så där att det känns som ett hål i magen.

Jag kunde ha åkt i de fina spårsystemet här i området. Åkt från Storhogna till Vemdalsskalet i vad som Hasse rapporterade var drömspår. I de spår som jag gillar allra mest. Det hade inte varit en match att få i hop fyra timmar. Det har troligvis blivit samma antal kilometer när tiden var ute. Men jag behövde få staka i en nästintill platt spår utan några nedförsbackar att vila i.

Därför blev Vargen perfekt i dag, en spårprofil som i mångt och mycket liknar det jag ska ställas inför 10 april. Första timmen hade jag sällskap av Hasse som stakade på skejtskidor. Vi hade fina spår  till en början och vi åkte runt och utbrast omvartannat att det var ett otroligt fint spår det här. Över den stora myren och längs med en bäck, i ett spår vi helt missat att det fanns.

När Hasse avvek upp till spårsystemet och vidare till Storhogna hade jag tre timmar kvar att åka. Jag pluggade i en ljudbok i öronen och fortsatte vidare. I lungt tempo men med hemsk motvind. När spåret vände vid campingen fick jag fin surf i medvinden ned mot andra delen av vändningen på spåret. In i motvinden igen. La på lite frånskjut eftersom jag måste vänja kroppen vid det. Stannade en liten stund vid min påse jag lagt ut i spåret. Drack lite varm sportdryck och tog en gel och upprepade slingan igen.

Nu hade det börjat driva igen. En nackdel med det här spåret är att det ligger väldigt utsatt för vinden. Jag fick spåra lite på egen hand innan jag fick motvinden i näsan igen. Så höll jag på, varv efter varv och för varje nytt varv färre spår. Under 40 minuter hade jag ymmigt snöfall och grå himmel innan det blixsnabbt blev blå himmel och solsken igen. Fjällväder. Synd bara att vinden tilltog tänkte jag när jag återigen fick staka i sirap.

stakning
Fjällväder. Ena stunden klarblå himmel och lite spår..
stakning.
..sedan grå himmel och strax därefter ymmigt snöfall. Sakta försvinner spåren.

Sista timmen började armbågarna göra ont. Överkroppen värkte och jag funderade mycket över hur jag ska klara Nordenskiöldsloppet alla 22 mil om kroppen smärtar av utmattning (vilket den med all säkerhet kommer att göra) redan efter 3 timmar. Det kommer att handla mer om att uthärda smärta i kroppen och vända det till något positivt. Att så länge smärtan kommer av utmattning är det okej att forsätta.

Vid 3.30 tänkte jag faktiskt ge upp. Just då kändes det onödigt att tillbringa så mycket av dagen i ett skidspår som inte längre var ett spår utan mer som att gå på tur i djupsnö. Funderade om jag skulle åka ännu långsammare för att tiden skulle rinna i väg men insåg att jag skulle bli lite besviken på mig själv om jag gav upp. Hade jag bestämt mig för 4 timmar så skulle jag hålla på i fyra timmar. Jag var ju inte särskilt trött i motorn.

IMG_9637
Eftermiddagsol och jag agerade spårmaskin till mig själv. Trevligt.

Sista kvarten gick oändligt långsamt och det kändes med ens orealistiskt att jag ska klara av ett lopp som Nordenskiöldsloppet. Hålla på kanske 20 timmar till och ha lite över 17 mil kvar. Jag försökte peppa mig själv att jag faktiskt genomfört ett par resor mellan Sälen och Mora i nästan inga spår alls och känt mig oövervinnerlig. Jag vet att jag kan tagga till när det gäller. Men ändå?

Sista fem minuterna fick jag tillbaka lite självförtroende och extra mentala krafter och stakade fram och tillbaka för att få i hop alla fem minuterna innan jag hämtade min påse med termos och gels. Stannade garminklockan och kände mig nöjd. Slog på den igen för att få de där sista 80 meterna längs med skoterspåret upp till bilen för att få hop 48 km. Klappade mig på axeln över att jag genomfört passet och kört lungt utan att hetsa i väg som jag alltid har en tendens att göra. Snittpulsen landade på 136 slag/minut vilket är med beröm godkänt med tanke på att halva tiden av rundan spenderades i motvind.

Stakning
Längsta tiden och antal kilometer för den här vintern.

De här passen behövs. De som är jobbiga mentalt att ta sig igenom. I terräng som inte bjuder på någon vila alls. De gör mig lite starkare mentalt och gör att jag kan njuta mer av åkningen i mer kuperade spår häromkring.

Det är 43 dagar kvar till Nordenskiöldsloppet. Det finns tid att vänja kroppen att hålla på länge på låg intensitiet. Min plan är att försöka åka så många distanspass jag orkar och kan få in i vardagen, några längre intervallpass likt de jag gjort på tröskel tidigare i vinter och samtidigt köra de där riktigt fina njutarpassen häromkring. Om det funkar vet jag inte. Det återstår att se. Jag har ändå en bra grund att stå på och att genomföra loppet kommer till största delen handla om att kunna motivera mig mentalt under alla timmar. Kroppen är en långtradare och klarar mer än jag tror. Det är liksom värre med huvudet.

stakning
Nöjd tjej efteråt. Föressten är ljudbok grymt på distanspass!
0

8 Comments

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: