9 år av bloggens historia- en titt i arkivet

I juni nästa år är det tio-årsjubileum för bloggen. Jag började blogga på blogspot.com i juni 2006 och bloggen hette Mitt liv som gymmråtta. Det var först i maj i år som jag gick över till egen domän med mitt namn bloggadress även om nambytet skedde nåt år innan. Dessförinnan hade jag skrivit några sporadiska inlägg på Myspace under 2005. Ännu tidigare, 2001-2002 knackade jag kod i Dreamweaver och byggde en hederlig html-sida med egna bakgrundsbilder gjorda i ett tidigt kopierat Photoshop. Sidan handlade om min dotter likt många andra hemsidor på den tiden. Nätverk för mammor där det högsta var att hamna i en ”ring” med andra hemsidor. Besöksstatistiken var väl ett par tre närmast sörjande skulle jag tro. Jag har dammsugit nätet efter min gamla hemsida, den låg om jag inte minns helt fel på Bip.net. Det var ett företag att uppdatera, FTP via ett modem, 56k om någon minns. Det var tider det. Inget för den som snabbt ville göra ett inlägg och ingen kunde ringa medan FTP-filerna laddades upp. Det tutade upptaget.

Numer är det är lätt att lämna sina digtala fotspår. Sprida sina texter och nätverka med andra. De gamla HTML-kunskaperna jag hade tynar sakta bort och bloggstatistiken har stigit rejält under de senare åren. I snart 10 år har jag skrivit och skapat en stor bank av minnen. Från blommor i början av 2006 till det bloggen är i dag. Jag har lärt känna många människor genom den, fått lära mig en massa och förhoppningsvis kunnat inspirera en och annan som läst. Bloggen är mitt hobbyprojekt som får leva så länge som jag har lust att skriva. Kanske 1 år eller 10 till. Vem vet? Den är i vilket fall som helst en del av min vardag nu även om jag i bland blir trött på det jag skriver. När det känns som det mest blir inlägg om hej jag tränat igen. 

Den är som sagt en stor bank av minnen. Kan i bland roa mig med att bläddra tillbaka i arkivet och hitta inlägg som jag glömt bort. Kan skratta lite åt humorn i vissa inlägg, den som kanske har försvunnit lite. Bli lite sorgsen över vissa tankar som snurrade i huvudet för många år sedan och njuta lite av alla äventyr jag faktiskt tagit mig för. Bloggen har haft olika utseenden under åren och jag ångrar att jag inte tog screenshot över de här tio åren. Om ni vill se lite hur det såg ut finns ett inlägg om en tillbakablick jag gjorde för några år sedan. Här hittar du den. Där finns lite bilder över en del av de gamla utseeenderna.

Så i kväll blir det en trip down memory lane. Vad hände tiden runt det här datumen från 2006 och framåt?

2006 pluggade jag Rehabiliteringsvetenskap på Mittuniversitet och bodde i Genvalla. Tvärs över sjön här. Jag träffade min närmaste vän Therese genom utbildningen och vi, eller främst hon exprimenterade mycket i köket. Om jag inte minns det helt fel var hälsosam mat i fokus, det var kvarg (även då), Anna Skipper, GI och alla recept skulle modiferas till det lite bättre. Så även med Paella med gröna ärter eller skorpor med dinkelmjöl. Det handlade inlägget om den här gången. Jag tränade då, mest gruppträning som Forza och hängde i gymmet en hel del. Tjusningen med cykling hade jag inte riktigt upptäckt då även om jag hade anmält mig till Vätternrundan.

2007 låg Storsjön blank som ett salsgolv den 17 december. Jag åkte mycket långfärdsskridskor på den tiden och precis som överskriften säger var det ett magiskt ögonblick att glida fram på isen den dagen. När snöflingorna var stora som snöbollar och botten syntes. Om jag inte minns det fel så var det bitigt kallt i kinderna. Jag hade köpt en ny systemkamera ett par månader innan och passade att fota där ute på isen. Några av bilderna är riktigt fina och finns kvar i mitt bildarkiv. Bilderna på bloggen blev små men gav ändå en liten hint om hur fint det var. Någon dag senare kom snön och täckte allt det vackra. I februari plogades Medvinden upp och jag tog skridskorna till skolan när det gick. Medvinden är vår chans till stadsnära skridskoåkning på vårvintern. Tyvärr har de senaste åren varit milda och banan blivit kortare och nästan fått stänga bara ett par dagar efter öppning. Vinterstaden Östersund blir allt mindre vinterstad tyvärr. Inlägget hittar ni här.

2008 blev jag bergtagen på Gran Canaria. Vi firade min dåvarande svärmors 60 års dag med två veckor i solen. På en riktig turistort på Gran Canaria. Som nyfrälsta cyklister letade jag och min före detta sambo upp en cykeluthyrare och tillbringade en varm dag i bergen. Cyklade bokstavligen från havsnivå upp till Santa Lucia och San Bartolomé och tillbaka via Fataga-dalen. I den dalen red vi på dromedarer och trodde vi skulle krascha i en bussresa ett par dagar senare. Busschafförerna på den där ön kör lite som de vill och räds inte för tighta kurvor där bakdelen av bussen nästan hängde utanför. Jag med min höjdrädsla trodde inte jag skulle komma hem till Sverige något mer. Jag hittade en långsam internetuppkoppling på vårt bungalow-hotell och kunde göra ett uppdatering. Kort och utan prickar över bokstäverna. Jag bestämde mig där och då att jag skulle cykla mer i berg och det har jag gjort även om det inte varit så höga berg. Som mina tidiga inlägg var även det här bildlöst men om du läser vidare i arkivet ett par dagar senare finns lite bilder från Gran Canaria.

2009 var jag nykläckt RPM-instruktör och hade gått en Les Millsutbildning i Göteborg. Jag pluggade den nya realsen och gjorde allt för att den skulle sitta. Vi hade planerat tomte-rpm. En happening körde vi ofta inför ny realese och det drog alltid full sal. Jag hade även filmat första passet jag kört vilket var nödvändigt för att bli godkänd instruktör. Jag väntade ivrigt på att få tillbaka min utvärdering. Kommer i håg att det kändes som det hade gått ganska bra och vid nyåret kom omdömet som var utan anmärkning. I den här vevan hade jag stora problem med min rygg. 2001 skadade jag ryggen i mitt arbete som vårdbiträde och fick aldrig någon rätsida på det. Diskbekymmer som kom och gick under åren och eskalerade 2009. Jag gick regelbundet hos sjukgymnasten och mörkade lite att jag forsatte att instruera och cykla. Nu på senare år har jag hållit ryggen i schack med stark bål och försiktighet.
Precis som då som nu var det Winnerbäck som strömmade ur lurarna. Min husgud sedan högstadiet och överskriften på inlägget var ett låtnamn.

2010 kämpade jag för att lära mig åka skidor. Jag harvade runt i spåren på ÖSK timme efter timme, kilometer efter kilometer och fundrade på vad tusan jag gett mig in på. Blåbäret skulle åka mellan Sälen och Mora och där och då trodde jag inte en sekund på att jag skulle klara av det. Allt med skidor var nytt. Som att tejp funkar förträffligt i kallare väder och överaksande nog även när det slår om från minus 21 till plus 4. Den här dagen var jag glad att jag faktiskt kommit så långt att mitt tempo var i springtempo som jag kallade det. Att jag inte hade något glid överhuvudtaget gjorde att jag fick kämpa för att komma framåt. Sällskapet som jag då kallade Hasse hade ett tålamod lika långt som resan mellan Sälen och Mora och gjorde allt för att lära mig att åka skidor. Jag svor, spottade, fräste och var allmänt jobbig. Men skam den som ger sig. Jag klarade av det, blev skidfrälst och slet bort tejpen året därpå och gav mig in i vallans värld. En lika stor berg och dalbana det med i början och även nu om jag ska vara ärlig. Valla tar tid att lära sig.

2011 vallade jag ivrigt. Fästvalla enbart. Gjorde det enkelt för mig med påstrykningsbart glid som fungerade bra för en motionär. Bloggen handlade mycket om skidor och jag delade med mig av de bra vallakombinationerna jag lyckades få fram. Precis om i det här inlägget där jag över förväntan lyckats valla i de svåraste förhållanderna, töväder runt nollan. Dessutom innehåll mina inlägg allt fler bilder. Skidåkningen låg nu varmt om hjärtat och gör så fortfarande. Jag visade föressten vår första otroligt fina och lite juliga valla(kartong)låda!

2012 hyrde vi stuga i Storhogna över luciahelgen. Vi pratade faktiskt om det här i bilen hem i måndags. Hur mycket snö det var då för tre år sedan. Det var det verkligen och vi åkte några mil den helgen. Spåret på Vemdalen levererade som jag skrev då vilket det gör fortfarande. Jag hade lyft mig som skidåkare och gått från blåbär lite bättre blåbär. Vi fick skida runt i ett vykort den helgen, fikade på Åtgården och pratade lite löst om att det vore fint att ha en egen stuga i området. Nu har vi det och spåren däromkring är våra ”hemmaspår”. Tänk hur det kan bli!

2013 drömde jag om en Fatbike. Jag följde en skön kille på Instagram som pulbicerade bilder på de här fetingarna som nu är så vanliga. Jag var supernyfiken och funderade på att spara i hop till en egen. Platsbrist och annat kom emellan men jag drömmer fortfarande om det. Att få cykla hårda skoterspår med feta däck. Vem vet, någon gång kanske? Skrev några sådana här nyfiken-på-inlägg under en period. Kanske dags att ta upp det igen, nosa upp lite trender?

2014 gick i trainerns tecken där i december. Jag slet som ett djur för att klara kompiskampen och byggde en stark cykelform samidigt som jag försökte toppa en bra skidform. Jag lyckades faktiskt ganska bra. Trainer är ett bra verktyg men i ärlighetens namn inte det roligaste jag vet. Det framkom i inlägget som blev lite av det ironiska slaget. Just då där på förvintern verkade alla införskaffa det här tortyrredskapet och det hyllades i allehanda träningsbloggar. Den här kvällen lykckades jag köra ett bra tröskelpass och fick lite mer självförtroende.

Nu då 2015 den 15 december? Vad har jag pysslat med?

Bland det roligaste som finns just nu! En happyride på snöiga och isiga stigar på Frösön. Sommarstigar i vinterskrud med kaffe i ett vindskydd och stora snötjock under skorna. Skratt och bromsar som måste luftas. En vurpa och lite kalla tår på slutet. Åkte hemifrån 20.00 och stängde av garminklockan 21.59 vid ytterdörren. Sent men värt. Jag blir bättre på vintercykling. Flowet börjar komma och jag är tuffare, åker nästan lika bra som på vanlig stig. Börjar lita på mina däck och vill aldrig sluta cykla. Det här livet. Så är det bara!

9 år av blogghistoria. Förhoppningsvis hänger ni med ett tag till! Fortsätt gärna kommentera, det är alltid roligt att få höra vad ni tycker och vilka ni är som läser bloggen.