Äntligen happymorningride och en kropp att börja känna igen

Jag har en kort rast och passar på att göra ett kort inlägg. Äntligen har jag kommit i väg på en happymorningride och äntligen börjar jag känna igen min kropp. Sist jag klev upp vid fem en fredagsmorgon för att cykla och äta frukost var den 2:a februari. Då var det mörkt och jag valde fel cykel. Slirade i djup snö med superiorn och ångrade att jag inte hade fatbiken.

I morse blev det återigen smalare hjul eftersom det töat hela dagen i går och frusit på under natten. Det skulle bli mitt fjärde cykelpass på fyra dagar och jag vaknade pigg. På vägen ned till hotell Östersund kändes cykeln lätt och det var en härlig känsla att kunna trycka på lite och få fart på cykeln. Något som inte händer så ofta med den tunga fatbiken.

Morgonen bjöd på någon minusgrad och en vacker soluppgång och ganska tung kropp och ben. Men det gjorde inte så mycket. För det känns att det är vår snart och få börja dagen med dagsljus gör massor för humöret. Att benen och kroppen är tung är inte särskilt konstigt. När träningsmängden varit mer än halverad i flera månader skulle det vara konstigt om det fanns krut och styrka. Det kommer och även om backen upp till Frösötornet kändes ovanligt lång och brant lockade det till att köra lite backintervaller där snart.

Som jag sagt tusen gånger förut. Det här är i särklass det allra bästa sättet att börja fredagarna på. Nu ska det inte dröja över en månad till nästa gång. Och så är det ju fredag och helg om ett par timmar. Som jag längtat!