Är minsann på gång igen

De senaste veckorna har det gått framåt vad gäller handrehaben. Så pass att jag kan cykla ordentligt igen. Det är svårt att skynda långsamt men jag vet av erfarenhet att det är nyckeln till att komma tillbaka.

Jag har hängt en del i Böle. Trevande kört lederna i blöta och leriga förhållanden och allt eftersom vågat ha lite mer fart, jobba med kroppen och känna att handen står emot stötar. Plockade några sekunder på mina gamla tider på en del leder.

Jag tog mig ut till Fugelsta och körde dropp, sladdade över hala rötter och smög över blöta spänger. Det var en sån där fin sensommarkväll med värmande sol. Om inte ledernas blöta förhållanden skvallrat om ett aldrig sinande regnande skulle man kunna tro att det varit sol längre än ett par timmar.

I går cyklade jag och Hasse ut till Brunflo Bikepark för att hoppa och köra de lederna där. Jag var nervös och rädd att jag skulle ha glömt hur jag gör. Landa kort eller fel eller inte alls våga. Kraschen har, trots att den inte var så dramatisk satt sina spår.

Jag tog några djupa andetag innan startrampen och sa till mig själv att cykla är något jag verkligen kan. Tog ett par rejäla tramptag och tog kommandot över Orbean och hoppade. Först lite kort sen så tryggt och bra som jag hoppar på cykeln.

Då kände jag att jag är på gång igen och att det är realistiskt att testa utförs på berget och att kunna köra åtminstone en deltävling innan säsongen är över.

Visst hade jag velat åkt till Arvika för att köra SM i helgen. Det har varit ett av mina mål. Men det är för tidigt. jag behöver köra lite mer utför innan och jag vet hur jag fungerar på tävling. Det är horn fram och jag känner inte efter förens efteråt. Med nummerlapp blir chanstagningen lite större än utan. Det vore dumt helt enkelt.

För skynda långsamt var det ju. Jag behöver träna, känna efter och cykla mer helt enkelt. Så jag hänger på berget i helgen i stället!