Ardbeg Enduro Challenge 2026

För många år sedan, 7 för att vara exakt var jag lyrisk efter en heldag i Åsskogarna. Jag hade fått köra stigar som var snabba, flowiga, rotiga och underbart roliga, hängt med skönt cykelfolk och fikat på Fröjas. Det hade varit rejs fast ändå inte och i enduroform, dvs ta i på specialsträckor och rulla lugnt däremellan. Det hade varit Ardbeg Enduro Challenge, eller AEC och jag kom hem med en tom flaska Ardbeg Whiskey som pris. Jag vann nämligen, för att jag var ensam dam men en vinst är en vinst som jag skrev om i blogginlägget från den dagen.

I år firade AEC 10 gånger och äntligen passade det in för oss vara med igen! Jag hade sett framemot den här lördagen i slutet av maj länge. dels för att få cykla Ås otroligt fina stigar och för den härliga stämningen det var sist. Och för att få ta ut mig riktigt ordentligt på cykeln, utomhus och inte bara inne på Zwift.

Upplägget var som sist när vi var med. Johan Arnessons som håller i eventet hade sett ut tio stigar i skogarna kring Ås, Landsom och Dille. Med hjälp av appen strava skulle våra tider registeras på varje stig/segment och utifrån det skulle segrare utses. Det skulle bjudas på en liten liten hutt av Ardbeg Whiskey och efteråt bankett med soppa, bröd, kaffe och kaka i Johans trädågrd i ås. Allt för en liten slant i ”startavgift”.

Strax före tio var det lite genomgång av dagen i Johans vardgsrum och dagen till ära var vi hela tre tjejer! Spänningen byggdes upp och det regn som kommit hemma i stan hade passerat Ås och avtagit. Vi fick en genomgång av upplägget och uppmaningen om att ha roligt.

Vi rullade sedan ut till den första av 10 sträckor, ett par minuters uppvärmning innan det var fullt blås i 1.5 minut på en tight och kurvig sträcka. Benen vaknade barskt till och lugnorna fick sig en urblåsning innan det var repeat på maxpuls igen. Lite andhämtning och surr på tranpsportsträckorna och snart hade vi avverkat häften och det var dags för det obligatoriska whiskeystoppet. Den här gångne vid en väldigt fin fäbodvall någonstans mellan Dille och Landsom.

Jag gillar verkligen inte whiskey och även om denna Ardbeg var mild och fin var det inget för mig. Men whiskeynördarna runt om mig lovordade den.

Med lite stela ben cyklade vi vidare mot fler delsträckor och dagens stora överaskning. På en äng i Dille trollade Johan fram kaffe och hembakade bröd! Det fick mig att le brett och glömma den där hemska smaken var stark whiskey. Med lite påfyllda depåer rullade vi vidare för ännu fler flowiga, snabba och roliga stigar. Där man får trampa lite för att hålla fart och ha tungan lite rätt i mun. Stigar där jag ibland kan sakna min lätta xc-cykel men som Marinen ändå hanterar bra.

Efter nästan 3 timmar ute rullade vi in i Johans trädgård, bytte om och tvättade av cyklarna innan vi åt soppa och drack kaffe. Det pratades cykel, skrattades och dagen gicks igenom. Prisutdelning och jag fick som förra gången jag var med ta hand om dampriset. Mina två andra medtävlande avvek efter häflten men som jag sa 2019, en vinst är alltid en vinst. Nej men tävlingen var verkligen sekundär, primärt var Ås fantiskt fina stigar, härligt sällskap och alla skratt och snack under turen. Det där som gör cyklingen till vad den är!

Nöjda och glada åkte vi hem till stan för att snabbt stopp på Ica för lördagsgodis. Nästa år då ska jag vara med igen och så ska jag cykla med i Ås i sommar. Det är för fint för att låta bli.