Årets första topptur på cykel

Jag gör toppturer, fast på cykel och inte med skidor på fötterna. Jag går också upp på toppar. Allra roligast är att ta dem med cykel för jag vet aldrig hur utförskörningen blir. I bland riktigt bra och i bland lite sämre. Men det är tjusningen, att inte veta men att få prova. Sedan är det en speciell känsla att få stå på ett topp. Idag gjorde jag årets första topptur på cykel. Inte planerat utan bara ett spontant infall.

Tanken var egentligen bara att cykla från Storhogna till Björnrike och prova några stigar jag sett på Strava. Utförsstigar med trevliga namn och några med lite vyer. Däremellan lite transport på anslutningsspåret. En nästan-topp skulle jag upp på. Den ovan Björnrikestugan och inte riktig hela vägen mot Varggranstjärn. Så jag stoppade ned enregi för runt 3 timmar i cykelryggan. Trampade i väg från Storhogna med trötta ben efter en vecka av många timmar i sadeln.

Kämpade både mot högsommarvärmen som kommit och med de där benen uppför backarna mot Björnrike. Vek in på anslutningspåret mot spårcentralen och när jag passerade templets vindskydd såg jag den där ledskylten jag tittat på så många gånger. Högfjället- går det inte att cykla dit tro?

Och det gick det bitvis och bitvis fick jag bära cykel på ryggen. Men det var så otroligt fint på vägen upp och jag hade inte bråttom hem. Hasse skulle möta mig på Skalet för en stunds lek i flowtrailen och han har aldrig bråttom.

Väl uppe på toppen fick jag fina vyer över Sonfjället, Funäsfjällen och Jämtlandsfjällen. Jag åt lite energi och tog några bilder innan jag gick ned igen mot lite mer cykelbar stig. Jag fick inte den utförsåkningen so jag trodde men det gjorde inte så mycket. Jag fick i stället pricka av ännu en topp med cykel och sedan fin utförsåkning vid Björnrikestugan.

Det lilla smolket i bägaren var den där energin som var på tok för snål för nästan 5 timmar ute med 1062 höjdmeter.