Att flytta sina gränser – om att inte vara så hård mot sig själv

Förra måndagen försökte jag att ta ett gaphopp i parken i Brunflo. Gång på gång åkte jag den där doserade kurvan före och tvärbromsade precis innan kicken på hoppet eller åkte förbi. Jag såg hur de andra med lätthet hoppade över. Såg att det gick och att det faktiskt inte behövdes så mycket mer fart än den jag själv hade. Jag bestämde mig för att låta det vara ett tag för jag hade varken huvudet eller modet med mig.

I fredagsmorse åkte jag upp på berget och cyklade. Jag tittade på ett litet mindre gap, egentligen två små rollers men de gick att hoppa och jag klarade det. Jag kände mig modigast i världen när jag sedan satte ett för mig nytt och läskigt stenparti. Jag hade gjort som jag brukar inför svårigheter. Analyserat, sett ut en linje och kalkylerat faran och tänkt hur det skulle kännas efteråt. Vad är det värsta som kan hända? Hur lite fart kan jag köra med utan att riskera att falla av för lite fart? Hur skulle det kännas om jag satte det? Och om jag sätter det här sätter jag annat också. Jag tänker lite för mycket. I bland kan det vara bra och i bland blir det just det som gör att jag inte vågar.

Den här gången gick det bara av sig själv. Jag tog ett par djupa andetag. Gick upp med min cykel efter att ha ställt GoPron i filmläge på en stubbe. För att filma sig själv är bra, dels för att se hur tekniken var och rullar en film blir jag lite extra modig. Jag rullade ned. Efter den tänkta linjen. Tryggt, säkert och snyggt. Gick upp och gjorde om det med lite mer fart.

När jag nu hade klarat både det lilla gaphoppet och stenparitet såg jag mig själv även klara gaphoppet i Brunflo. Mitt självförtroende var stort och jag skulle lägga undan rädslan för att hoppa saker med läskiga och otäcka mellanrum.

Vi åkte till Brunflo på kvällen. Jag hade fullfacehjälm och skydd. Men det tog stopp. Jag åkte fram, bromsade, gick upp igen. Tog fart och precis innan det var dags att bara resa sig upp och följa med cykeln bromsade jag. Som om kroppen gjorde det av sig själv. Jag blev ledsen och arg. Kände mig riktigt dålig, som om jag aldrig cyklat förut. Jag försökte igen och kom ingenvart. Den onda spiralen snurrade allt fortare. Jag tänkte på hur jag skulle hoppa, vad som händer om jag misslyckas och hur otroligt läskigt det är att släppa kontrollen och bara köra. Jag ville inte ge upp samtidigt frågade jag mig själv varför det var så viktigt att klara det.

Efter en stund kom insikten till mig att det inte var själva hoppet som jag var rädd för utan farten inför. Då hjälpte inga skydd i världen för att jag skulle klara det. Jag blev rädd när det gick fort även om jag så väl visste att det är just farten som gör att jag kommer över. Ju mer jag tänkte på det så blev det klarare. Det är många tillfällen där jag blir rädd och tvekar som farten är boven. Dessutom har jag varit väldigt åkrädd i bilen under vintern när någon annan kört.

Kloka Linnea skrev på min Instagrambild efteråt att eftersom jag identifierat vad som var problemet så var det ett stort steg på vägen. Hon tyckte också att det var läskigt med fart. Hon försöker öva på att åka snabbt på sträckor där det inte är för stora hinder och på så sätt kanske hon vågar hålla farten uppe på läskigare ställen på sikt.

Det påminde mig också om att de allra flesta har något som de sliter med när de vill flytta sina gränser. Som kanske i bland både skapar frustration och tårar och i bland också en känsla av att inte vara duktig nog. För det är väldigt få som klarar en svårighet direkt och skulle allt vara lätt finns det ju inget att öva på. Elna sammanfattade det så himla i bra i ett Instagraminlägg och i en film hon gjort för Scott. jag citerar henne helt enkelt.

Det kan se läskigt ut ibland. Brant utför, brant uppför, stökigt, omöjligt utmanande och svårt. Men vet du vad, vet du vad något av det bästa med MTB är? Det är att det är DU som sätter nivån. Ingen annan.

Och jag vet – det är så lätt att drabbas av jämförelsesjuka och tycka att man inte håller på med ”riktig” MTB bara för att ”alla andra” cyklar så utmanande. Skit i allt utom att sätta din egen nivå så att den passar dig perfekt. 

Elna Dahlstrand

När tårar och frustration gått över och jag landat i att jag måste öva mer la jag tankarna på gaphopp och cykla på bakhjulet åt sidan under helgen. Jag hade helt enkelt varit lite för hård mot mig själv. Men jag vill så gärna klara saker som jag tänker att jag ska. Och i regel gör jag ju det när jag låter det ta lite tid och flyttar mina gränser ett steg i taget.

Så hände det i går. Att jag flyttade min gräns lite längre fram och klarade det där hoppet. Det tog två timmar av tvekande, av pepp från andra, av att få åka bakom och känna och se att farten räckte och att jaga ett bakhjul för att inte tänka på hoppet. Två timmar tillsammans med med cykelvänner med enormt stort tålamod.

Jag visste att det bara handlade om att våga släppa på. Våga åka med i farten. Det allra läskigaste. Jag landade i gropen av hoppet ett par gånger utan att göra mig illa eller gå över styret. När jag känt på det och insett att mina inbromsningar skulle göra mer skada än nytta vågade jag till slut bromsa mycket mindre och tog mig över gaphoppet med hela cykeln. Det var ett okej hopp, inte mer än okej och jag vet att med mer fart kommer också ett bättre flow. Och det ska jag träna vidare på.

Jag var så slut i armar och kropp i går när vi åkte hem. Skakis i kroppen av allt adrenalin jag fått av att försöka och av att klara det. Glad och otroligt nöjd att jag äntligen vågade. Tänkte också att det är det här som är tjusningen med mtb, att man kan utvecklas hela tiden. Hitta nya saker att öva på för att flytta fram sina gränser.

Och allra viktigast är ändå att inte vara för hård mot sig själv och tänka på att det ligger mycket träning bakom även för de allra allra bästa.

Förresten så tog vi aldrig någon blid på mitt hopp i går. Det glömdes av. Tänk va, jag som fotar allt glömmer bort det. Bjuder i stället på en bild från när jag klarade stenpartiet, jag är sjukt nöjd även där!