Även gamla cyklar är vackra

För något år sedan bestämde jag mig för att försöka restaurera min gamla Cresent från okänt årtal. Cykeln som egentligen låg i en hög grovsopor som skulle hämtas och fraktas bort. För ett cyklisthjärta var det svårt att se en cykel gå till soporna så jag fick ta den. Hjulen var skeva, kedjeskyddet låg mot kedjan och raspade och rosten hade tagit över på många ställen. Lyktan var intakt men dynamon trasig. Trots detta hade cykeln en själ, en charm som gjorde att jag ville försöka få den till cykeldugligt skick.

Då för några år sedan putsade jag upp den så gott det gick, bytte slangar och smörjde upp de delar som behövdes. Insåg att dynamon aldrig skulle fungera men lampan fick sitta kvar. Jag hittade en passande cykelkorg för nästan inga pengar alls men insåg efter köpet att den inte skulle passa med lyktan. Jag pendlade till jobbet med cykeln par gånger innan det skeva hjulet och några ekerbrott satte stopp. Sedan har den stått bakom vår bil på parkeringen. Bortglömd och varje gång jag klev in i bilen fick jag ett stygn av dåligt samvete. Cykelkorgen fick fungera som förvaring för garner i vardagsrummet.

Men så tröttnade jag på att baxa in min mtb på jobbet i rädsla för att någon skulle ta den utanför jobbet. Tröttnade på att stå utanför och försöka torka den ren med en trasa för att inte smutsa ned kontoret. Tröttnade på att gå de där 2 kilometerarna till jobbet och saknade att rulla till jobbet på stora hjul. För det är en härlig känsla med dessa gamla damcyklar. Oväxlade med fotbroms som man måste ställa sig upp för att få bromsverkan ordentligt. En härligt gung i den fjädrade breda sadeln och de stora hjulen som rullar så oväntat lätt.

Under Hasses sista semestervecka tog han hand om cykeln. Köpte nya ekrar och riktade hjulen så gott det gick. Han bände ut kedjeskyddet och plockade bort lampan. Såg till att kopplingarna vid hjulen var okej. Så lite omsorg som gjorde så mycket.

I går morse tog jag jobbväskan, den med cyklar på i korgen. Monterade den på styret och rullade till jobbet. Visserligen med en lite för hög sadelhöjd och en sadel som pekade lite för mycket uppför. Jag passade även på att ta cykeln på hembesök nere på stan. Glömde bort att jag inte satt fast med fötterna och halkade av några gånger. Jag kom inte heller i håg att bromsa med tramporna och var några sekunder i från att krocka med en kille som gående. Det var lite som att lära sig att cykla igen. På en vanlig cykel. Jag var barnsligt förtjust över att kunna trampa upp fart tills benen gick som trumpinnar för att sedan rulla länge. Barnsligt förtjust över att ha en cykelkorg att stoppa ned dagens middag innan jag åkte hem från affären.

Även om cykeln fortfarande har trasiga handtag, rost som är svårt att få bort och avskavda dekaler har den patina. Den har själ och framförallt har den åter fått liv. Åter få rulla i några år till. Damtrallan som jag säger. Den som säkert bär på en historia. Någon som susade med lång kjol efter en grusväg i södra Jämtland. Kanske på väg till dans med sina fnittrande tjejkompisar. Eller kanske fungerade den då som nu som pendlarcykel till och från jobbet. Det får jag aldrig veta. Men oavsett är gamla cyklar vackra!