Äventyrskompisarna kör intervaller

Jag vet inte om jag skrivit så mycket om Sandras och mina cykelplaner och att vi har ett nytt instagramkonto? Äventyrskompisarna kallar vi oss rätt och slätt. Du hittar oss här på Instagram.

Efter att vi gått i mål på Offroad Finnmark i somras (eller kanske snarare redan under loppet) bestämde vi oss för att köra den långa upplagan av loppet, det på 70 mil. Inte i år men 2021 eftersom jag skulle operera mitt knä och vi ände att vi behöver tid för både träning och tid för att försöka få ekonomiskt stöd att kunna genomföra det. Innan 2021 har vi planer på andra äventyr. Som att cykla riktigt långt i fjällen och från en stad till en annan och kanske köra 24 timmar i sträck.

Men nu går det faktiskt inte att planera något annat än cykelturer i ens län. Det är långt i från illa. Det blir ett bra tillfälle att cykla de där långturerna som jag tänkt att göra. Som att kanske upprepa den där fina kvällsrundan vi gjorde efter jobbet i fjol inför Offroad Finnmark tillsammans med Erika. När vi cyklade i flera timmar på stig runt stan. Vi pratade om att göra om den turen alla tre. Eller cykla fäbodvägen och Bydalsfjällen.

På något sätt är det skönt att allt sätts lite på paus. Jag känner ingen större stress att komma i bra form mer än orka cykla långt och länge och kunna ha sprättiga stigsugna framåt maj. Jag behöver inte följa något strikt schema mer än att göra min styrketräning och variera långa pass med lite kortare och hårdare. Så som jag alltid tränat förut innan jag testade träningsschema förra året.

Även om jag har inte har något speciellt att träna emot mer än att bli starkare och bättre tekniskt så plockar jag inte bort intervallpassen. Jag gillar dem när jag får köra dem ute. För det är lite roligt att köra tröskelintervaller uppför backen mot Frösötornet. Det är roligt att köra korta backintervaller på Frösöns branta gator och roligt att få köra kortkortaintervaller upp för Härkebacken eller på utvalda stigar där tekniken får tränas samtidigt som hjärtat bankar hårt. Allra roligast är det att köra intervaller i sällskap med någon annan. Som Sandra. Det är en rygg att jaga eller känslan av att själv vara jagad. Vetskapen om att någon annan har det lika jobbigt som en själv är på något sätt skön. och så går det inte att ge upp eller maska och det är fint att berömma någon annan när man är klar och cykla hem gemensamt och känna sig nöjd. Det är ett vårtecken även om snön fortfarande ligger kvar. För när jag börjar köra ute på de thär sättet är inte lång tid tills stiarna tinat fram och våren kommer på riktigt.

I går körde vi intervaller tillsammans. Sandra kom med förslaget och tyckte att 3:1or skulle funka fint. Vi körde en del intervallpass tillsammans förra våren däribland 3:orna uppför backen mot Utsiktstornet. Jag hade sega trötta ben och trodde inte jag skulle få upp pulsen nämnvärt. Jag behövde inte mer än trampa i gång cykeln i botten av backen förens pulsen steg och la sig sedan där jag ville ha den. 3 minuter följt av en minuts vila och två gånger till innan vi nådde toppen. Ett sätt lura hjärnan att det är lättare om man får vila lite. Vi gjorde två block innan vi åkte upp på berget för att få lite utsikt och konstatera att det dröjer innan lederna tinat upp och sedan rundade vi berget på väg hem.

Vi la ett effektivt och roligt intervallpass till handlingarna och jag själv tänker fortsätta plocka russinen ur träningskakan. Träna det som jag känner för, ha en skaplig rutin och köra lite intervaller när andan faller på. Dessutom toppa med långa distanspass på stig!

Så bring on the vår nu och fler intervallpass för äventyrskompisarna!