Bilder från Axa Fjällmaraton – kontrollen i Ottsjö

Jag passade på att heja fram alla löpare när de kom in i Ottsjö i lördags. Strategiskt satt jag i början av den långa backen upp till kontrollen. ”Det måste vara en sadist som lagt banan” sa en kille som passerade och blickade upp mot ormen av gående löpare. En kille passerade med blodet stelnat i ansiktet med ett brett leende. ”Jag ramlade redan i första utförsbacken på fjället men jag mår bra, det här är roligt” svarade han på min fråga om vad som hänt.

Många såg trötta ut men ändå så där endorfinhöga ut som man gör när halva loppet är passerat. Jag rös lite där i gräset och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Så där som det gör när jag själv är ute på en bana och är riktigt trött. Lopp och tävlingar har den effekten på mig. När ett duo-lag passerade där killen puttade sin lagkamrat uppför blev jag rörd. Ett maraton på det här sättet handlar ju om teamwork, om att hjälpa och puscha varandra till mål. Jag såg paret vid mål sedan, han ivrigt skrikande om att springa sista biten.

Jag tog några kort i väntan på Hasse. Jag hade godis med mig för att pigga upp honom. Jag var så nervös för hans skull. Skulle han ha ont? Vara för trött och kanske inte klara sig till mål? Han kom visserligen på lite stela ben men vid gott mod och stort självförtroende. Något annat än en målgång var inte att tänka på. Det gjorde mig så glad och stolt. Det är en enorm prestation att ta sig de där 44 km över tre fjäll. Störst prestation gör framförallt de som är ute i så många timmar. De är riktiga hjältarna.

Hasse har publicerat en racereport på sin blogg. En racereport med många känslor och fina bilder från själva loppet. In och läs och hämta inspiration!

Jag avslutar med ett par bilder från Ottsjö. Är du med på bild och vill låna den är det helt okej bara du anger att jag tagit bilden.