Billingen på lördag allstå

Just nu längtar jag efter strupen, som Hasse sa: när man väl är där är det inte långt kvar tills mål. Ungefär så känns det just nu. Jag vill köra och nästan ha det klart. Ångesten börjar komma.

Jag vet ju hur jädra ont det gör, hur jädra jobbigt det är. Vet att jag kommer att dö gång på gång innan jag når sista backen och där dö ännu en gång, eller snarare mina ben. 


MEN jag vet ju också hur roligt det verkligen är! Att få nåla nummerlapp, montera nummerlapp på cykeln, ladda upp med pasta innan och packa fickorna med gels. Rulla ned till starten och känna pirret i magen. Som jag längtat under vintern. Alla timmar på trainern för att bygga lite psyke och starka ben. Allt för att leka runt i D30-klassen och känna sig tuff när leran stänker upp i ansiktet. Känna utmattningen i mål och sen bara längta efter mer.

På lördag drar ju långloppscupen i gång igen! Jag är pepp även om jag har lite ont i magen just nu, men det är ju helt normalt. Så ska jag ju få cykla fint, på nya cuben, det kommer att bli hur bra som helst. Så får ni prerace-inlägg och racereports så ni nästan tröttnar!