Brant är inte farligt – om att vara höjdrädd utförscyklist

Jag brukar skoja om att jag valt helt fel disciplin av cyklingen. Jag är både höjdrädd och farträdd och då åka utför kan i bland kännas som ett omöjligt uppdrag. Det ligger ganska mycket allvar bakom skämtet. För i bland funderar jag själv på varför jag envisas med att cykla utför och försöker bli bra på det. Tänker att det i bland är ett hopplöst projekt är svindeln slår till och jag lägger mig ned på stigen och mår illa. Eller när jag bromsar så mycket att det osar bränt om bromsskivorna bara för att det både var brant och farten ökade och kanske skulle bli okontrollerbart hög. Bäst att mota Olle i grind och bromsa sig nedåt. Sedan känner jag mig som världens långsammaste cyklist och tänker att alla andra åker fort. För att sedan när huvudet är med och jag tittar mer på stigen än på det som är brant på sidan om åka fort, kontrollerat och bra.

Och det är just kontrollen som jag behöver för att känna att jag klarar det. För vet jag hur jag ska tackla saker och har kalkylerat riskerna känns det bättre. För jag är inte den där typen av cyklist som inte har konsekvenstänket med sig. Som bara kör utan att tänka och som oftast kommer ned helskinnad men lika gärna kunde kraschat. Som många tycker är en häftig cyklist. Den som bara kör. Jo tänker jag då, det är klart det är häftigt med folk som klarar svåra saker. Men jag tänker också att jag är glad över att jag faktiskt är lite försiktig och tänker på vad som kan hända för då kan jag också hitta strategier att rädda upp om något går fel. Sedan är det ju inte kanske så bra att överanalysera allt i tid och otid och bra att bara köra ibland också vilket jag gör.

Det här sommaren har jag gått från att tackla tekniska svårigheter med oj vad läskigt det ser ut till att hur- vad spännande, undrar hur ska jag köra det här. Dels hjälpte kursen jag gick med Bikes and Brains till och så övning och mycket mental träning. För med rätt mindset är det lättare att klara något. Och får jag leta linjer, prova sätt att ta mig över/förbi är det lättare att både misslyckas först och sedan klara av det. För av misstag lär man sig. Om det bara känns läskigt blir jag i stället nedslagen över att jag inte klarar det när alla andra gör det. Så som man inte ska tänka men som man gör i bland.

Men det är inte alltid det hjälper med att säga att det är spännande när höjdrädslan slår till. Det blir en fysisk reaktion och hur mycket jag än inte vill tittar jag mot det som är brant och får svindel. Min höjdrädsla är på den nivån att att det räcker med att kliva upp ett par pinnhål på en stege.

Så fick jag en sån bra kommentar på ett pass på Strava från Gustav Olin, en cykelbekant.

man utvecklas som fan när man inser att brant inte är farligt 🙂

Precis det som jag behövde. För brant är inte per automatik farligt. Det är bara brant och inget mer. Det har hjälpt mig mycket. Det tillsammans med att fokusera på stigen framför mig som i mitt huvud bara blir bredare och bredare ju mer jag tittar på den. Som Gustav skrev utvecklas man när man inser det och det har jag gjort. För även om svindeln slår till i bland och jag bromsar så det osar så klarar jag saker jag trodde var helt otänktbart förut.

Som att köra den snävare (23 sekunder in i filmen nedan) linjen ned i ravinen som är så mycket brantare än vad det ser ut samt att klara den skarpa dolda vänstersvängen (39 sekunder in i filmen) på AM-banan på berget. Tidigare i somras klarade jag den nästan sittande på bakhjulet och med ett adrenalinpåslag utan dess like. Inte kontrollerat då men jag klarade svängen. Lite senare tog jag även snävare linjen i ravinen. Nu kör jag hela banan och det känns helt okej och jag övar att få till vänstersvängen lite bättre. Nu sitter jag inte bakhjulet men vågar inte fullt lita på att jag inte behöver vara så långt bak. Det här är två saker som verkligen triggar mina rädslor. Jag är livrädd att tappa kontrollen i ravinen och hamna nere på Alpvägen och lika rädd att ramla över den där lilla plankan i svängen. Det är ett stup där nämligen. Men jag gör det inte för jag vet hur jag ska göra och inte bara kör.

Så det är inte lätt att vara en höjdrädd utförscyklist som är farträdd. Men det är roligt att utmana sina rädslor och växa lite. Och även om det är två egenskaper som kanske inte är önskvärda så det inte ett omöjligt projekt. Jag kan bli riktigt bra och är på god väg!