Crusebjörnsintervaller och höstgrus – två fina turer

Crusebjörnsintervaller är ingen ny påhittad intervallform. Det är lite längre fyror i backe. Crusebjörn efter backens namn på Strava. Hasse skrev lite om bakgrunden till namnet i sitt blogginlägg i går. Crusebjörn var chef och fältöverste för Jämtlands regemente i slutet av 1800-talet.

Hursom är backen 1 km lång och har ett snitt på 7%. Inte så mycket men bitvis brant och bitvis så där retligt flack. En backe där man garanterat kan köra sig stum om man vill. Vilket jag ville i går kväll. Efter en vecka av lugn cykling ville huvudet köra hårt. Så där så man får lite blodsmak i munnen och helst av allt vill ge upp efter första intervallen.

Som jag skrivit om tidigare är Strava-segment ett riktigt bra sätt att motivera sig att ta i lite extra och gör intervallerna lite roligare. Jag själv ger inte heller upp i första taget. Runt 4-5 minuter skulle jag klara. Fyra gånger skulle jag upprepa det.

Jag rullade ut efter jobbet. Raka spåret till backens början. Peppade mig själv att jag var riktigt stark. Satte fart och lät den första intervallen bli lite trevande. Jag hade inte riktigt koll på hur backen såg ut. För varje kurva blev det brantare och jag kippade efter luft. När det planade ute lite på slutet fanns det itne så mycket kraft att öka farten.

Jag hängde en stund på styret och ville vända hem. Det skulle inte gå att åka backen en gång till. Inte en chans. Jag hade också fått en underlig krampkänsla i höger ben. En ond krampkänsla och jag kunde inte stå upp.

I några sekunder tvekade jag. Åka hem? Nej. Ett försök till. Krampen skulle släppa. Det gjorde den inte men jag genomförde mina fyra intervaller. Trots att jag inte kunde få ut all kraft ur höger ben kände jag mig ganska stark ändå och riktigt nöjd efteråt. Så där nöjd man blir efter att kört riktigt hårt och inte gett upp när huvudet protesterat. Nöjd att jag utförde intervallerna utomhus  och inte hemma på trainern.

Hemma såg jag att intervallerna varit ganska jämna. De första två intervallerna gick lite snabbare än de två sista och jag höll mig under 5 minutersgränsen. Däremot oroade det onda högerbenet mig. En ond känsla jag fick redan första dagen i Spanien som sedan kom och gick.

I dag bjöd Östersund på en otroligt fin hösteftermiddag. Jag skyndade mig hem för att rulla ett lugnt grusvägspass. Ett pass bara för att njuta och trampa ur de trötta benen efter gårdagens intervaller.

Jag rullade upp mot Dagåsdalen där jag körde intervallerna igår. Tog en annan grusväg och rundade skjutövningsområdet och ned mot Spikbodarna. Tog några enklare stigar innan jag rullade hem via cykelbanor. Jag sprätte i en längre backe i Torråsen för att testa benet som även i dag inte riktigt tyckte om att ta i och bestämde mig för att det ännu lugnare på vägen hem.

Konstaterade vid ytterdörren att det är dags för vintercykelskor och flossade tights. Frosten ligger i skogen och fartvinden kyler fötter och ben. Eftermiddagarna är korta. Det mörknar redan före sex och när solen går ned kommer kylan.

Snart kommer den. Vintercykelssäsongen och jag vet att jag kommer att få en riktigt roligt vinter. På en rolig cykel. Mer om det senare!