Cykelfika kräver lite övning

Fröfrasse på Siljans konditori i Leksand. Satt fint.

Det finns två saker som jag glömmer under vintersäsongen när det mest bedrivs skidträning. Nämligen:

* Att medvind oftast följs av motvind om man ska hem igen. Därför bör cykling i medvind bedrivas med lite sunt förnuft. Allstå inte likt kor på grönbete köra skiten ur benen i 28 km även om det går både upp och ned. DET betalar sig sedan. 
*  Att cykelfika kräver lite övning. Inte att öva sig att fika så mycket som det går utan att fika lagom för att kunna cykla vidare efter intaget fika. Sådant som jag så väl vet är nödvändigt för att inte magen ska få ett spel. 

Medvinden hade vi från Rättvik till Leksand när vi i hög fin hastighet blåste genom Tällberg. Jag trummade på i tät hög på livet och av farten. Attans vad mtb:n går att få upp i höga hastigheter tänkte jag. Mysigt. Jag visste förvisso att det skulle bli lite motvind hem men vaddå? Det gick ju så snabbt.

Ännu en röd-stuga-dalarna-bild. Trevliga Tällbergsbacken.

Strandpromenaden till Leksand. Ett kärt återseende.

För att lugna mig lite så svängde vi ned till Siljansbadets camping. I mitt tidigare campingliv bodde vi ofta där på somrarna. Det var innan mitt cykeliv och när Cecilia var ett litet barn. För att klämma in lite rörelse brukade jag springa längs med Siljan in till Leksand. Så här efter 10 år var det lika fint som jag mindes det. Det blev lite fin mjuk cykling. Nästan som stig och jag tryckte på och fotade lite emellanåt. Hasse tyckte crossen kom till sin rätt där. Förstår honom. Han åker runt på dubbade däck.

Så var det här med fikat. Något som jag inte lyckades med. Vi stannade till på Siljans konditori i Leksand där vi mötte upp svärfar som kom med bil. Eftersom jag var så där jättehungrig beställde jag en redig smörgås och toppade med en fröfrasse. Det hade fungerat fint om jag skulle ta bilen hem inte cykeln. Hasse drog upp ett rejält tempo ut ur Leksand och mot Lima. Vi hade planerat att åka över Södra och Norra Lindberg via Söderås och sedan ned till Rättvik. På pappret rätt kuperat. I verkligheten kuperat.

Jag hade sega ben och svårt att få i gång kroppen. När vi närmade oss Torrberg och en rejäl stigning började jag få ont i magen. Rejält ont i magen. Mackan och fröfrassen låg som en klunp och dallrade. Jag försökte att hålla humöret uppe men ville helst ringa efter skjuts. Motvinden var tung och det gick långsamt uppåt. Vi har åkt till Norra Lindberg en gång på racer, aldrig mer sa vi då.
När vi äntligen nådde Norra Lindberg och högsta punkten var jag slut. Fika lagom nästa gång helt enkelt. Ät inte som om det vore den sista dagen i mitt liv. Det kan jag göra när jag kommer hem.

Rejäla stigningar på slutet…i motvind.

Men det var en fint tur. Dalarna är vackert och vädret var soligt än om blåsigt och kallt. 2,5 timme på cykel kändes fint. 51 km är den längsta sträckan den här våren. Ingenting egentligen men milen är inte viktiga för mig. Tiden är det som räknas och varför stressa?