Det är en ynnest att ha en cykelkompis

Det är en ynnest att under så många år fått dela sitt stora intresse med sin dotter. Från den tiden när hon var liten och cyklade en liten 24 tums racer i gympaskor tills nu. Snart 17 år och lika lycklig över en stigsnutt som jag är och turerna blir mer en stund att umgås lite mindre mamma-dotter och mer som cykelkompisar.

I dag var en sådan dag. Hon lånade Hasses fatbike. En liten chansning eftersom den där odubbad och det har varit töväder. Vi sa innan att vi får vända om det blir för halt. Jag väntar ju på min nya cykel och hon väntar på att överta min Fuji på riktigt. Av dubbdäcksbrist har hon inte cyklat så mycket i vinter som hon velat.

Vi bestämde oss för ett riktigt lugnt pass. Hon hade redan ett tufft träningspass i kroppen och jag ville bara rulla lite. Känna om lungor och kropp fungerar som de ska. Har ju dragits med förkylningskänslor och andfåddhet i nästan tre månader och är milt sagt rätt frustrerad men är under utredning för ansträngningsastma. Så vi får se vad det landar i.

I en timme höll vi till i ett skogsparti mellan två bostadsområden vid Lillsjön. En del stigar var väl upptrampade av hundägare medan andra lite svårare att ta sig fram på med smala hjul.  Cecilia tog sig fram utan bekymmer med sina tjocka däck. Vi började i solsken och när vi kom ut ur skogsdungen möttes vi av ett rejält snöfall. Aprilväder sa vi i mun på varandra när vi slet i motvinden tillbaka hem.

Vi kom hem lagom till middagen och kunde kliva ur våra blöta cykelkläder och äta direkt. Cecilia lycklig över att fått cykla en stund och jag glad över att det kändes helt okej i luftrören för en gång skull. Vi sa att det inte var sista gången och jag ser framemot att få visa alla fina stigar runt Spikbodarna i vår.

Vilken tur att hon aldrig fastnade för fotbollen eller cirkusen. Vilken tur att det blev just cykel!