För ett år sedan hade jag snö i mina flöden

I dag är dimman tung över Östersund. Så tung att flygplanen varken kan landa eller lyfta. Det är isigt på gatorna när fukten i dimman fryser. Det är grått. Så otroligt grått och jag är tröttare än jag varit på länge. Det är den 14 november och jag står och stampar. Längtar efter att få valla mina skidor. Ta de där första skejtskären i snön på Katrina. Få in frisk vinterluft i lungorna och komma hem till stugan och värma händerna mot murstocken. Jag längtar också efter att få trampa i snö på stigarna i Lillsjön och Spikbodarna. Höra det dova ljudet av stora däck mot snön. Slippa smattret av dubbdäck mot asfalt, hal lera och skitig cykel. 

Just i dag känns det som en evighet innan det här kommer. En evighet av höst som inte riktigt vill bli vinter. Vintern kommer ju lite senare till stan men då har det varit snö vid stugan ett tag. Där är det lika som här. Till helgen ska det bli flera plusgrader. Men det vänder kanske till veckan och det gör Hasse glad. Han väntar ju på att få byta jobb. 

För ett år sedan hade jag däremot snö i mina flöden. Vi hade redan gjort skidpremiär på Katrina. Fått åka klassiskt i spåren och njutit av en fin vinterhelg. Hemma i stan låg ett tunt puder i skogarna och jag hade tagit en ledig dag mitt i veckan för att cykla. Min fatbike var alldeles ny och jag salig. Över att äntligen få äga en cykel med stora hjul och såg framför mig en vinter av riktigt fin cykling. Jag hade hittat nya guldkorn till stigar som jag skulle spara på och cykla mer till sommaren. 

Även om det känns lite tungt i dag så kommer vintern snart. Det gör den alltid. Förr eller senare. Jag trodde ju inte att det skulle bli cykelbara stigar före midsommar i år men fick fel när vintern som i ett trollslag blev sommar utan att passera vår.