Novemberpeppen – Calles superfräscha kusin

På andra sidan Vallsundsbron i vad som från vägen bara ser ut som vilken skogsbeklädd ås som helst finns flera av områdets allra finaste stigar. På Böleberget som det heter på kartan finns ett stort nätverk av endurospår som körs och hålls uppe av crossåkare. Ned för berget mot skolan går två markerade cykelleder och många vanliga stigar.

En av dem är utmärkt som Calles på kartan nere vid Sandvikens camping. På strava heter den Calles Superfräscha kusin och är kanske den allra bästa vi har häromkring bortsett från Östberget leder. En led som får vilket deppigt humör som helst att bli lite bättre. Den finns i några varianter har jag förstått och sett. Äldre och nyare version. Men gemensamt är det en handbyggd energipiller till led.

Från startens ingång når man snabbt ett lite gaphopp som jag sneddar förbi till kurvor och lekfulla hopp som inte är svårare än att de går att rulla över. Sköna svängar bryts av med naturliga rötter och stenar. Det brantar på lite innan leden går ut i lite glesare skog där man kan släppa på. Med pirr i magen av fart och glädje viker man lite snett vänster in efter en litet hopp och når motionsspårsområdet. Från den gröna glesa tallskogen skogen till den lite mer murrigt grönbruna granskogen slingrar sig Calles nedåt. Det blir lite trixigt med tighta svängar och byggda dropp. Efter ungefär två och en halv minut står man med ett fånigt leende nere vid gångvägen mot Vallsundsbron och funderar på om man orkar trampa upp en gång till. Andfådd och lycklig över att åket satt så där bra. Så bra som man vill att det ska sitta och när man anar att det gått riktigt fort.

Så bra gick det i söndags. Känslan av flow och farten som fanns där på riktigt. Efter att ha gått den baklänges upp och pratat linjer. Tittat och funderat. Bättre med en rak linje mellan träden? Nej då tappar man farten. Bättre att gå lite vidare här. Bestämma sig för punkter där bromsarna inte ska nuddas utan låta farten komma. Sladda lite i kurvan och få fart över hoppen.

Det var glädje i cyklingen i söndags och det gick fort utför med kontroll. Som om sommarens alla dagar med teknikträning betalade sig just då. Vi snurrade runt på stigarna. I timmar med paus för kaffe och den bleka novembersolen värmde oss litegrann och spred ett varmt ljus innan den började gå ned. Och där och då kändes november väldigt fint. Ett oktober och november som bjudit på oerhört bra cykling. Där vände jag på novemberdeppen till pepp och mycket tack vare Calles superfräscha kusin.

Och om novemberdepp- och pepp pratade jag och Elna om i podden i dag när vi spelade in avsnitt 38. Häromdagen skrev jag ett inlägg om att jag tycker att november är svårt och Elna skrev ett inlägg om hur fint november är. Två olika upplevelser av samma månad. Elna beskrev månaden så fin, murrig med ändå med ett skådespel av färger. Vi pratade om att vända sina tankar och göra det allra bästa av månaden. Det blev ett bra snack som ni får höra så småningom.

Blev du lite nyfiken på Callesstigen? Tänkte nog det! Jag filmade den i sin helhet.