De där ensamma stigarna

Jag cyklade lite stig i häromdagen. Rullade de där stigarna i Torvalla som jag gillar så mycket. Som jag för två somrar sedan nästan uteslutande bara cyklade. Jag passade på att titta till muminstigarna. Alla skyltar är borta men stigarna lika fina som vanligt. Jag tänkte när jag försökte ta i lite och kände ett stort varför. Jag vill hellre ägna den här sommaren åt att leta upp de där ensamma stigarna ut ingenstans. Just den meningen fastnade nämligen i mitt minne förra sommaren när jag läste en helt fantastiskt artikel från Redbull om Åres kanske inte allt för välkända stigar. Jag minns att jag blev eld och lågor och tänkte att jag ska köra de där stigarna. Det blev inte så. Tiden räckte inte till och jag glömde bort det. Det hände så mycket annat förra sommaren med knäoperationer och stök. Men jag påmindes på höstkanten om stigarna när pappa och brorsan kört från Välliste, en av de stigarna som fann med i artikeln. Både pappa och brorsan lovordade cyklingen.

Så en morgon i veckan som gick dök den artikeln upp igen i mitt flöde på Facebook. Jag studsade nästan på köksstolen av längtan efter fjällcykling. Det nästan gjorde ont i kroppen av den där längtan när jag såg bilderna med steniga stigar, av leriga singeltracks och ledmarkeringar. Det kom ett förväntansfullt pirr i kroppen när jag läste om leden Våfflan. Den som jag velat cykla så länge men inte gjort ännu. Under en Sherides-cykling för två år sedan skulle jag cykla leden men ramlade och gjorde illa handen strax innan. Sedan har det inte blivit av trots satt Åre ligger ett stenkast bort. Jag längtade till och med efter den där fukten och kylan som riktigt trängde ut ur artikeln. Till och med den.

Det var som den där artikeln fick min lite dalande motivation att skjuta i höjden. Väcka den där upptäckarlusten igen och få mig att inse att det finns så otroligt mycket att upptäcka i det landskap jag bor i. Att det väntar oändliga ensamma stigar att upptäckas där ute och några stigar att besöka igen.

Jag har famlat lite efter mitt varför under vintern. Varför tränar jag och vad är det som jag allra helst vill göra om hjärtat får bestämma. På stigarna i Torvalla häromdagen blev mitt varför lite klarare. I alla fall det varför jag har just nu. Jag vill allra allra helst ta endurocykeln ut på äventyr. Jag vill cykla lite mer tekniska stigar och jag vill inte ha bråttom. Jag vill inte nåla nummerlapp och jaga andra. Jag vill bli ännu mer vän med min cykel. Jag vill lära mig så mycket och våga ännu mer. Jag vill hoppa högre och längre. Jag vill cykla på bakhjulet och inte tveka när kurvorna blir tightare och fallhöjden är lite skrämmande.

Jag ska cykla i Backe, en bilresa bort lite norröver. Jag har hört att de är lika fint som Röröbäcksnäs. Jag ska upptäcka Hoverbergets utförsstigar, berget som ligger 6 mil härifrån på väg ned till stugan. Jag ska cykla i Lofsdalen, köra Stenrutsleden igen. Jag ska åka till Åre och köra Våfflan, Välliste och hänga med brorsan på nya stigar för mig. Jag ska samla på toppar runt stugan i Storhogna.

Allt med ryggsäck, knäskydd och cykelshorts och de där fina t-shirtarna jag gillar att cykla i. När jag tröttnar på det så kan jag köra lite snabbt på favoritstravasegementen hemmavid på supen. Men allra mest blir det ensamma stigar att lägga till banken av minnen.